Ledare: Simona Mohamsson måste bli tydligare

Simona Mohamsson hade inte varit partiledare för Liberalerna många timmar när hon höll sitt Almedalstal. Ett tal som mest av allt liknade ett personligt CV. Åhörarna togs med på resan till Sverige, in i den svenska gemenskapen, till BK Häcken, hennes glasscafé, utanförskapsområden och kaffekokande i den liberala föreningen. Hon berättade om hur familjen bytte till det mer svenskklingande efternamnet Mohamsson och adresserade rasisterna som haft synpunkter på detta. Förvisso ett sympatiskt försök att presentera sig själv – men magert på konkret politik och visioner.

L-ledaren talade varmt om folkpartismen och återkom ofta till den. Hon lyfte fram att medborgarna bör ”bilda sig, bete sig och bry sig”, och sammanfattade det med orden: ”Kalla det folkpartism, eller varför inte politik för att få folk att skärpa sig.” Det säger mycket om Liberalernas svårighet att förena sin påstådda tilltro till människors frihet med en ofta ganska misstänksam syn på medborgarna. En märklig hållning till väljarnas omdöme – inte minst när Mohamsson samtidigt betonade hur mycket hon tror på frihet. Frihet är, verkar det som, att göra som Liberalerna vill.

Talet präglades av applådvänliga oneliners och klatschiga formuleringar som partiet nog lagt mycket energi på att slipa fram. Faktum är att det mest bestod av oneliners och intetsägande LinkedIn-floskler. ”Det krävs hårda nypor för mjuka värden”, skanderade hon till exempel. Få åhörare lär ha lämnat med en klarare bild av vad Liberalerna faktiskt vill. Enda gången Mohamsson var riktigt tydlig var när hon riktade kritik mot den friskolereform partiet självt drivit igenom.
Hon tog också på sig äran för att Liberalerna lagt om Sveriges integrationspolitik och nämnde språkkrav och bidragstak som exempel. En mer nykter analys är att det framför allt varit SD som länge drivit på för dessa förändringar. Att Liberalerna nu försöker söka erkännande för detta är motsägelsefullt – särskilt när partiets låga siffror ofta förklaras med just samarbetet med SD. Samtidigt slog Mohamsson fast att hon kan samarbeta med alla partier, trots ett landsmötesbeslut om att inte stötta en regering där SD ingår.

Högersvängen var tydlig. Udden i talet riktades mot vänstersidan. Det är inte konstigt: för att hålla sig kvar i riksdagen krävs stödröster från borgerliga väljare, främst moderata sådana. Om L inte framstår som rotat i Tidösamarbetet lär dessa stödröster utebli – och partiet åker ut.
Mohamsson beskrev sig som en liberal patriot med ett kärnuppdrag: att lösa Sveriges samhällsproblem. Gott så. Men att tala om en ”ljusare och mer hoppfull morgondag” räcker inte. ”På valdagen ska det vara tydligt vad Liberalerna vill”, slog Mohamsson fast. Men då krävs mer konkret politik – och färre talepunkter.