Återigen kan en regeringsbildning avgöras med en rösts övervikt samtidigt som de enskilda riksdagsledamöternas har mycket lite att säga till om.
Stefan Löfven (S) lämnade på onsdagen slutligen in sin avskedsansökan till talmannen (SVT 10/11). Detta efter att Centerpartiet kommit överens med regeringen i frågan om strandskyddet och förklarat sig villigt att stödja Magdalena Andersson (S) som statsminister (DN 10/11). Regeringsfrågan är dock inte säkert avgjord ännu.
Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar har krävt en offentlig uppgörelse för släppa fram Andersson (SvD 8/11). Vilket går stick i stäv mot Centerns krav om att partiet inte ska få något inflytande. Även om partiledningarna lär komma fram till någon slags lösning är det inte säkert att de får med sig sina partikamrater.
Expressen har rapporterat (8/11) om oro för att vissa av Centerns riksdagsmän ska rösta för en Moderatledd regering. I synnerhet omnämns Helena Lindahl, ledamot från Västerbotten, som röstade emot Stefan Löfven år 2019. Även om hon följde partilinjen i somras. Detsamma gjorde liberalen Nina Lundström trots att hennes parti röstade mot Löfven. Det väcker frågan om Andersson kan räddas av fler liberaler.
Att ledamöterna är osäkra på hur de ska rösta är förståeligt. Både Liberalerna och Centerpartiet gick till val på två löften som blev ömsesidigt uteslutande. Att inte samarbeta med SD och att välja Ulf Kristersson (M) som statsminister. Vilket löfte som var viktigast för väljarna är inte självklart.
Med en rösts skillnad mellan blocken ligger regeringsmakten mer än vanligt hos riksdagen – där den hör hemma. Det svenska folkstyret ska förverkligas genom ett parlamentariskt statsskick där regeringen ansvarar inför riksdagen. Varje ledamot har ett eget mandat från väljarna. Därför sitter kvar vid avhopp eller uteslutning, och därför sitter de placerade efter valkrets i plenisalen – inte efter partitillhörighet.
Att det är partierna som väljer vilka kandidater som står på valsedlarna ger dock ledningen stort inflytande. I praktiken har därför riksdagen blivit ett bihang till regeringen. Men det nya parlamentariska läget med svaga minoritetsregeringar har alltså förskjutit maktbalansen till riksdagens fördel. Det borde utnyttjas.
Ett sätt vore att göra omröstningarna slutna för att få bort vinandet från partipiskan och låta ledamöterna följa sitt eget samvete för att tolka om ett förslag ligger i linje med ens vallöften. Enskilda ledamöter lär ha bättre koll på vad väljarna i deras valkrets förväntar sig av dem än partiledningen i Stockholm.
Förhållandet mellan medborgare och folkvalda skulle därför inte försämras. Tvärtom kunde det bli bättre om fler ledamöter röstade i linje med sina, och förhoppningsvis sina väljares, övertygelser. Däremot skulle ledamöterna stärkas i förhållande till sina partier. Med slutna omröstningar skulle vi också få en regering som garanterat har riksdagens förtroende.