Ledare: Laestadius: “Föräldrar vet inte alltid barnets bästa”

Under augusti kommer bokningen av en första vaccindos mot covid-19 öppnas för 16- och 17-åringar. Vaccinet har en bevisad effekt och är säkert för yngre, så att vaccinera även yngre än 18 år är en självklarhet.

I en undersökning från Folkhälsomyndigheten svarar över 87% att de helt säkert eller troligen kommer ta vaccin. Oavsett demografiska faktorer som ålder, kön och etnicitet är vaccinationsviljan hög. Det är förstås glädjande att det bara är 13% som är osäkra eller negativa till vaccinationen.

Enligt Barnkonventionen har barn rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör barnet. Hänsyn ska tas till barnets åsikter, utifrån barnets ålder och mognad. Det är denna artikel som också refereras till i Patientlagen, där det framgår att barns inställning till vården är viktig. Om barnet är tillräckligt mogen behövs inte vårdnadshavares samtycke för att vården ska ges. Då kan barnet själv bestämma hur den vill ha det.

Barn är kanske i lagens mening föräldrars ägodel, men de är ju också människor med tankar, åsikter och rätt till sin kropp. Jag är oroad över hur Patientlagen kommer tolkas när det nu kommer till vaccinationen mot covid-19.

Sedan Barnkonventionen blivit lag 1 januari 2020 har barnperspektivet blivit allt tydligare i både övrig lagstiftning som i myndigheters praxis. Barn har rätt att höras och deras åsikter har blivit viktigare. Barn har rätt till sin familj, men föräldrar har fortfarande mer rätt till sina barn. Det visade sig väldigt tydligt inte minst i fallet Lilla hjärtat, där ett antal utredningar nu pågår för att stärka barns rättigheter jämte sina biologiska föräldrar. 

Det är de 13% som är skeptiska till vaccinet jag är orolig över. Patientlagen medger nämligen vad som skulle kunna tolkas som en vetorätt för föräldrar. Om en förälder inte samtycker till vaccination skulle en 16-åring kunna nekas, trots att han eller hon vill vaccinera sig. Det kanske är få fall där detta verkligen kommer bli ett problem, men varje fall belyser ett viktigt problem med Barnkonventionen och hur den faktiskt ska tolkas.

Barns rättigheter är många, men bristerna i beslutanderätt över sin egen kropp är fortfarande allt för stora. Inkonsekvensen i vad barn får bestämma över är också beklämmande. En 16-åring är byxmyndig och har då rätt att bestämma över sin egen kropp. Samma 16-åring kan nekas sjukvård för att en förälder säger nej. För mig är det något i logiken som fattas.

Barnkonventionen finns till för att skydda barn och värna deras rättigheter. Samtidigt ger den också föräldrar en stor makt över sina barn. Lagstiftarna borde sätta fokus på att differentiera rättighetsbalansen mellan föräldrar och barn, beroende på barnets ålder.

En 17-årings föräldrar bör inte ha samma vetorätt som en 10-årings. Barn har alltid rätt till kroppslig integritet, och än mer makt över den vad gäller sjukvård måste komma desto äldre barnet blir. Föräldrar vet inte alltid barnets bästa.