Förra veckan kom beskedet att det muslimska studieförbundet Ibn Rushd mister sina statliga bidrag. Det väckte förgrymmelse hos ärkebiskop Martin Modéus.
Det är bra att Ibn Rushd inte får några pengar – från staten i alla fall. Flera kommuner bidrar alltjämt. Studiematerial med antisemitiska konspirationsteorier, uppmuntran till barnmisshandel och homofobi ska inte spridas med hjälp av skattepengar.
Eller som utbildningsminister Mats Persson (L) sammanfattade det: ”Det är inget nytt att det finns organisationer med unkna värderingar. Det som däremot är nytt är att regeringen har ställt nya, stenhårda krav och det får nu effekt.” (AB 5/9)
Det här väckte ont blod hos Svenska kyrkans ärkebiskop Martin Modéus. I en kommentar på X, tidigare känt som Twitter, skrev han att ”Ibn Rushd arbetar med att nå marginaliserade i samhället” och att ministerns kommentar ”underblåser fördomar”. ”I Sverige måste vi samarbeta för att bygga det goda samhället, inte misstänkliggöra varandra”, avslutade han.
Ibn Rushd har kopplingar till Muslimska brödraskapet och kan inte riktigt anses arbeta för vad som enligt demokratiska och kristna värderingar är ett gott samhälle. Att ärkebiskopen tar ställning för detta är anmärkningsvärt.
Det är samtidigt precis som vanligt. Martin Modéus tog över en kyrka med stark slagsida åt vänster. Hans företrädare som ärkebiskop, Antje Jackelén, stöttade djurrättsaktivister och motsatte sig gruva i Kallak på grund av att den inte var ”andligt hållbar”.
Under hennes tid som ärkebiskop var det upprop mot omlagd migrationspolitik och kritik mot regeringens förslag om krav på kunskaper i svenska och om det svenska samhället för att få medborgarskap. Det var storbråk kring huruvida att bära kors som symbol för sin tro är okristligt, och kyrkomötet beslutade att utreda om Israel är en apartheidstat.
Det är under dessa omständigheter inte konstigt att det var många som valde att lämna kyrkan. Med sämre ekonomi som följd. 2016 års sparbeting till år 2030 motsvarar en halv miljon kronor om dagen, och kommer sannolikt att resultera i bristande underhåll och fler avkristnade kyrkor.
Antje Jackeléns politiska inriktning skapade problem för inte bara kyrkan, utan för samhället som helhet. Att hundratals år gamla kyrkor riskerar att stängas på grund av ett kortvarigt vänsterinriktat styre av ett tusenårigt samfund påverkar hela nationens kulturarv, även för dem som inte är troende.
Därför bör Martin Modéus, trots misstänkt motstånd inom sin egen organisation, minnas sina utfästelser från innan han tillträdde. Han pratade då om en återgång till kyrkans huvuduppgifter – gudstjänst, diakoni och mission.
Det vore välkommet med en kyrka som fokuserade på att värna tro och andlig gemenskap. Det hade kanske kunnat locka tillbaka en del av dem som lämnat – inte för att de slutade tro, utan för att de slutade tro på kyrkan?
Det finns många organisationer som kan bedriva opinionsbildning för vänsterpolitik, men få som kan förvalta vårt kristna arv. Både vi och Svenska kyrkan skulle stå starkare om kyrkan återgick till att prioritera de uppgifter som bara kyrkan kan utföra.