Män är inte förskonade från utseendefixering. Men deras kroppar tillhör ändå dem själva, till skillnad från kvinnans. Hennes kropp är alltid föremål för bedömning och ut-tittning. Alla får recensera alla kvinnors kroppar utan att nån lyfter på ögonbrynet.
Ett klipp delas i sociala medier där en kvinna, helt vanligt klädd, går en gata fram och får kommentarer från okända män längs hela promenaden. Det kommer inte bara kommentarer om hennes utseende utan också irritation över att hon inte svarar eller bekräftar dem.
Denna film säger väldigt mycket.
Kvinnor ska vara tillgängliga och vänliga när en man tilltalar henne eller ger en ”komplimang”.
Nu är det inte bara män som anser sig ha rätten till alla kvinnors kroppar. Kvinnor är bra på att bedöma andra kvinnor och inte minst, moralisera över andra kvinnors val. Kvinnors bestyr med sina kroppar blir också väldigt ofta nyheter, inte bara i skvallertidningar utan även i kvällstidningarna som på annan plats ofta skriver om väldigt viktiga saker. Som ungdomars utsatthet.
Har en kändis inte fått väl slappa kinder? Bilder på förr och nu ger oss en hint om att här är något fel. Eller så har kändisen rättat till slappheten och även detta skildras på bilder: före och efter. Båda är underförstått ifrågasatt. Hur man än vänder sig ramlar ändan ner till slut. Lyfta eller inte lyfta, det är frågan.
Häromdagen förklarade Laila Bagge, mest känd som en av ledamöterna i Idol-juryn, i sin podd (webbradio) att hon ville lyfta upp sina ledsna tuttar. Efter att ha ammat två barn ser de förmodligen ut som bröst gör efter detta arbete. Jag lägger ingen värdering i detta, vill man lägga pengar och energi på gladare tuttar så var så god.
Komikern Karin Adelsköld sa ungefär samma sak på sin blogg efter att ha lyssnat på Laila Bagges tuttavslöjande. Hon ifrågasatte varför man som offentlig person känner ett behov av att dela med sig av denna information? Laila gör podden med sin exman, Anders Bagge, och kanske var det den familjära stämningen, båda baggarna och Lailas bröst borde ju känna varandra ganska väl, så det är ett naturligt samtalsämne dem emellan men varför blanda in lyssnarna?
Lyfta eller inte lyfta är dock inte huvudfrågan i mina reflektioner utan reaktionerna på Karin Adelskölds kommentar. Hon fick en del medhåll men också många kommentarer om att hon dissade ”systerskapet”.
Det är inte feministiskt korrekt att kritisera andra kvinnors val om den egna kroppen. Något som alltså Karin Adelsköld aldrig ens hade gjort.
Kvinnor får alltså inte kritisera vad offentliga kvinnor gör och säger i det offentliga rummet för att det inte främjar systerskapet. Alla får vara som de vill förutom de som inte är som vi?
Ännu en kvinnokropp har således hamnat för offentlig bedömning. Av kroppens ägare. Och det är ju så, kvinnors kroppar och deras behov av korrigeringar är så naturligt förekommande att man inte reflekterar över att ta upp frågan om de egna bröstens eventuella behov av korrigering i ett radioprogram.
Att någon reagerar är inte en attack på systerskapet, det är en offensiv från det sunda förnuftet.