Kvinnor ska vara lagom och män får vara fria

Som ung och nybakad reporter hände det att män som man intervjuade hellre vände sig till ens manliga fotografkollega. De ville liksom prata med nån som förstod.

Får man se ut och bete sig hur som helst som kvinna utan att få kommentarer?

Får man se ut och bete sig hur som helst som kvinna utan att få kommentarer?

Foto: Från kampanjen Förändra bilden/TT

Ledare2020-03-07 05:05
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.

Det var inget unikt märkte jag med tiden, andra unga kvinnliga kollegor jag träffade vittnade om samma sak.

Många kvinnor har nog också varit med om fenomenet att en man sticker in sitt huvud i ett rum med ett antal kvinnor och konstaterar att "Nehej, här fanns det ingen".

LRF la under fredagen ut en liten film med frågor som manliga lantbrukare aldrig får. Som: "Varför har ni barnen på förskola om du går hemma hela dagarna?",  eller "Oj, vad duktig du är som kan köra maskin".

Vi är också vana med att kvinnor på ledande positioner med småbarn alltid får frågor hur det går att kombinera ett toppjobb med att ha småbarn medan män i samma situation sällan eller aldrig får dessa frågor.

På något sätt ger dessa beskrivningar en mer talande bild av ojämställdheten än statistik om hur mycket mindre kvinnor har i lön eller hur många kvinnor som mördas av sina partners varje år. Där kan man alltid försöka få det till att det finns andra förklaringar till skillnaderna än kön.

Synen på kvinnor tydliggörs när vi inte ens märker hur fördomarna styr vårt beteende. Det finns fördomar om män och hur de ska vara också men män kan ändå vara på väldigt många olika sätt utan att det ifrågasätts. 

Vi tar myrsteg varje dag mot en förändring. Lönenivåer och straff för våld mot kvinnor kan man åtgärda snabbt. 

Attityder och fördomar sitter hårdare.

Vill man ha en studie i manligt och kvinnligt och hur snäva rollerna kan vara är "Josas bok" av Marie Nilsson Lind (Kaunitz-Olsson förlag ) ett skolexempel.

Bara själva utgångspunkten för berättelsen är brutalt talande. Den vill svara på frågan varför en kvinna inte lämnar en man som slår och terroriserar henne. 

Frågan man automatiskt borde ställa är ju: varför slår och terroriserar en man kvinnan han säger sig älska?

Josa hade en livs- och lyskraft som är få förunnat. En fantastisk tillgång men också en tung börda att bära. För en kvinna. Män med samma utagerande och törst på livet kallas "konstnärssjälar" och "vivörer" och är något man lite skamfullt, men ändock, ser upp till.

Kvinnor ska hålla sig inom ramarna annars är de lösaktiga, oseriösa, hysteriska eller allmänt pinsamma.

En händelse i boken är också oerhört talande för många (inte alla) mäns syn på kvinnor som tillgängliga objekt. Det var när fotbollslandslaget var här på träningsläger 2006 och Ainbusk uppträdde på en middag med dem.

Efteråt fick Josa ett meddelande att två av spelarna ville ha sina cd-skivor de köpt signerade. När Josa kommer till rummet de angett står de båda nakna och "redo" och frågade efter en trekant. Som om det var den naturligaste saken i världen.

När Marie berättar detta för lagets ledning uppmanades hon och hennes syster att hålla tyst om det hela och förresten, om de skulle berätta skulle ändå ingen tro något annat än att initiativet varit det omvända.

Olyckligtvis hade denne ledare troligen rätt i detta antagande.

Boken är smärtsam att läsa men kanske årets viktigaste bok, det kan man redan våga säga trots att året just börjat.

Det är Josas berättelse men också många andras. Ett samhälles historia om hur vi hanterar psykisk ohälsa, manliga män och kvinnliga hysterikor.

Det föll sig så att jag precis innan "Josas bok" läste "Klubben" av Matilda Gustavsson. Tillsammans är böckerna ett tidsdokument som borde vara obligatorisk läsning för alla.

*    *    *

Mats Linder kritiserar på gårdagens ledarsida i Gotlands Allehanda mina kommentarer om bussupphandlingen. Han håller inte med om att det stora felet skedde när man inte förrän i efterhand märkte att avgörande underlag för upphandlingen saknades. Han menar att det stora felet begicks långt innan det, när en bred politisk majoritet beslutade om 70 procent biogas för den planerade långa upphandlingen (som sedan fick avbrytas).

Moderaterna och Liberalerna ville inte att biogasen skulle definieras över huvud taget i det skedet, det är helt riktigt. Men då visste ingen heller att avtalstiden skulle bli tre istället för tio år.

Min kritik gäller att ingen omvärderade dessa krav när det visade sig att upphandlingen bara kom att gälla tre år. Dessutom helt utan den infasning på 3,5 år som fanns med i den långa upphandlingen. Här har alla partier lika stort ansvar eftersom ingen reagerade. Tycker jag.