Förra veckan fick tio tusentals blivande studenter sina antagningsbesked till högskolor och universitet runt om i landet. Dessa ungdomar tar nu ett första steg mot sitt drömyrke eller ett första försök att släcka törsten efter bildning och förkovran i sitt valda ämne.
Mot bakgrund av antagningsbeskeden skrev Hanna Westerén (S) och Aino Friberg-Hansson (S) den 12 juli en insändare i GT om att bredda rekryteringen till högskolorna. De skriver att "Meningen med vår politik att ni ska blir fler som kan gratuleras till sitt antagningsbesked [..]". Vidare anklagar de också regeringen för att inte ha någon politik för att "bredda rekryteringen" till högre utbildning, det är visserligen korrekt, men samtidigt så ger de själva enbart ett vagt förslag om att fler ska kunna gratuleras till sina antagningsbesked.
Ambitionen om en högskola med mer mångfald och studenter från alla bakgrunder är bra. Tyvärr missar Westerén och Friberg-Hansson inte bara några konkreta förslag, utan även var de underliggande problemen med högre utbildning i Sverige finns idag. Det är nämligen inte kvantiteten som är problemet, det är kvaliteten som behöver åtgärdas i första hand.
De svenska högskolornas i utbildningskvalitet är inte tillräcklig, särskilt inom humanioraämnena. En student inom ett humanioraämne på ett svenskt lärosäte har de lägsta antalet timmar lärarledd tid, i genomsnitt endast åtta timmar i veckan. En heltidsstudent ska förväntas att studera på just heltid, men med låga timmar lärarledd tid och som resultat nästan enbart självstudier urholkas inte bara heltids-begreppet, utan även studentens kunskaper.
Denna urholkning av värdet av en examen i humaniora syns på möjligheten att ta sig ut på arbetsmarknaden. Ca åtta av tio nyexaminerade studenter får jobb efter sin utbildning, för en humaniorastudent är den siffran sex av tio.
Anledningen till att vi ser denna urholkning av högskoleutbildningar i allmänhet och humaniorautbildningar i synnerhet är tvådelad.
Vi har idag ett ersättningssystem till högskolorna som prioriterar kvantitet före kvalitet. För ett lärosäte är det mer ekonomiskt gynnsamt att ha en stor genomströmning av studenter på sina utbildningar än att erbjuda en god kvalitet.
Sedan är det den kraftiga utbyggnaden av antalet utbildningsplatser som bidrar till problemen. När antalet platser på utbildningen går upp går också antagningskraven ned. Eftersom att högskolornas ersättning från staten delvis är baserat på antalet godkända studenter skapas det incitament för högskolorna att anpassa sina utbildningar så att ett maximalt antal studenter passerar igenom skolan med godkända betyg, detta på bekostnad av utbildningens kvalitet och studenternas inlärning.
Att möjligheten till högre utbildning i Sverige är hög är i grunden och botten alldeles utmärkt. Problemet kommer när vi har utbildningssystem och antagningssystem premierar vad som mer eller mindre är ett examensfabriker.
För att återkomma till problemet som Westerén och Friberg-Hansson tar upp i sin insändare, breddad rekrytering är det som sagt ovan ambitionen bra. Dock kan inte lösningen vara att skapa fler utbildningsplatser och på så sätt urholka värdet av en examen ännu mer. Lösningen finns redan i gymnasiet. Genom att ha utbildningar som ger alla en likvärdig chans att ha betygen och kunskapen som krävs för en högskoleutbildning, inte genom att sänka kraven.