Ledare: Hur länge kommer Tidöpartiernas samarbete att hålla?

Den senaste veckan har de interna problem som regeringen brottas med blivit allt tydligare. Först har vi regeringens krypande för Turkiet som utmynnade i att regeringen med starka ordalag fördömde aktionen där en docka av Erdogan blev upphängd. Detta trots att aktionen enligt svensk lag var helt i sin ordning. Osmaklig, javisst, men fullt laglig.

Aktionen kallades till och med för ett sabotage mot den svenska Natoansökan. 

Men när Jimmie Åkesson, som leder regeringsunderlagets största parti Sverigedemokraterna, kallade Erdogan för islamistisk diktator, är det tyst från regeringsföreträdare. Inget uttalande om sabotage eller andra former av fördömande.

Förhållandet mellan regeringen och Turkiet förbättrades inte heller av att en person med kopplingar till SD finansierar delar av Paludans koranbränning. 

Riktigt speciellt är detta då Ulf Kristersson efter koranbränningen, som då delvis finansierats av person med nära koppling till hans samarbetsparti, uttrycker sina sympatier med alla muslimer som blev kränkta av koranbränningen. 

Nu hjälpte inte Kristersson sympatier. Erdogan tog så illa vid sig att han inte tänker godkänna Sveriges Natoansökan. Fortsättning lär följa, men Kristersson bör nog pausa sitt favoritprojekt och koncentrera sig på frågor han kan hantera utan att extremister från alla möjliga håll tar dem som gisslan.

Men även SD har reagerat hårt på regeringen och vad SD ser som krypandet för Erdogan, och då närmast Kristerssons uttalande som Åkesson menar är ”mycket, mycket bekymrande”. Åkesson tänker också ta ett enskilt samtal med Kristersson för vad Åkesson kallar ”undfallenhet gentemot islamistiska krafter”. Visst är det intressant att den hängda dockan fördöms av SD, medan koranbränningen försvaras även om följderna är de samma. 

Så frågan är hur regeringen ser på SD och deras indirekta inblandning i Natoansökan och hur länge SD kan fortsätta med uttalanden och aktioner som är på en nivå som regeringen ser som sabotage mot Natoansökan. Hur länge kan man ha ett samarbete med ett parti som så uppenbart agerar mot regeringen och dess strävan efter Natos gemenskap.

Nu är det inte bara SD som skapar interna problem i regeringsunderlaget. Även vallöftet angående elstödet verkar vara något som skaver mellan Ebba Busch och Ulf Kristersson. 

Kristersson var ju extremt tydlig under valrörelsen att de fyra partierna i hans regeringsunderlag skulle ha ett maxtak på elavgiften klart 1 november för att rädda hushållens ekonomi lagom till jul om de vann valet. Något Johan Pehrson (L) också offentligt stöttat. Nu vet vi att elstödet inte kunde införlivas och svekdebatten är nu i full gång samtidigt som de fyra Tidöpartierna rasar i väljarundersökningarna.

Nu säger Ebba Busch att hon aldrig lovat några pengar innan jul. Att Kristerssons löfte inte var hennes löfte, trots att Kristersson skrev under för samtliga fyra partier. 

Vi har ju visserligen vant oss vid att Ulf Kristerssons löften inte alltid är hans löften, så att Kristersson nu skrivit under ett vallöfte för Ebba Busch räkning är ju bara samma sak fast tvärtom. 

Men att Ebba Busch inte tagit bladet med det för henne falska vallöftet från munnen innan svekets vindar började blåsa snålt är anmärkningsvärt. Vallöftet och den uppmärksamhet som det ledde till kan ju knappast Ebba Busch missat.

I dagarna kunde vi även läsa att Liberalernas Anna Starbrink inte viker sig en tum och kommer rösta nej till Tidöavtalets punkter om tiggeriförbud och att begränsa rätten till tolk i vården. Starbrink har, som det ser ut, ytterligare två Liberaler med sig i de två frågorna vilket innebär att det finns en majoritet mot förslagen. Här riskerar regeringen, trots att en majoritet av riksdagens ledamöter tillhör partier som stöttar Kristersson, ett svidande underlag. Men osvuret är bäst och vi får nog invänta omröstningarna i riksdagen innan vi vet med säkerhet.

Som det ser ut just nu har Kristersson ingen enkel resa att hålla ihop de samarbetspartier som var så överens under valrörelsen. Är det inte det största partiet i regeringsunderlaget som saboterar Natoansökan så är det en energiminister som indirekt anklagar statsministern för vallöftesförfalskning eller Liberaler med lite ryggrad kvar som tänker sätta sig på tvären. 

Man kan undra om regeringen håller på att implodera och hur länge Tidöpartiernas samarbete kommer att hålla.