Flera av våra myndigheter har infiltrerats av kriminella nätverk. Det är extra allvarligt när det handlar om våra rättsvårdande myndigheter som Polis, åklagare, domstolar och kriminalvård. Att dessa myndigheter har tillgång till verktyg för övervakning och till känslig persondata gör det än värre.
Just nu monteras många av hindren för sekretess ned, de som från början tillkom för att skydda individens rätt till privatliv. Det är olyckligt. Redan risken att framtida makthavare kan missbruka dessa övervakningsverktyg är illa, det kan också handla om missriktad välvilja eller inkompetens inom myndigheterna. Men tänk om det handlar om faktisk brottsligt användande? Och att staten öppnar dörren för de kriminella?
514 anmälningar om misstänkta informationsläckor inom Polismyndigheten gjordes mellan 2018 och 2023 (DN 28/4-24). Antalet anmälningar om misstanke inom kriminalvården år 2022 uppgick till 366. När nu anstaltsplatserna ska tredubblas inom de närmaste tio åren, är en av svårigheterna att se till att det inte finns några kriminella infiltratörer bland de 2 000 som ska nyanställas (SvD 5/4). Samtidigt har åklagare visat sig ha nära släktband till ledaren för ett kriminellt nätverk (SVT 9/2-24) och en anställd vid Attunda tingsrätt dömdes till fängelse i ett år och nio månader för grovt dataintrång och grovt brott mot tystnadsplikt för att ha varnat kriminella om en kommande avlyssning (SVT 14/12-23).
Kriminella värvar anställda inom myndigheter genom att hitta sårbarheter som kan användas som hållhake. Det kan handla om någon som använder narkotika, men också genom att utnyttja släktband eller genom att inleda sexuella relationer. De anställda utnyttjas sedan för att förvarna om tillslag och att läcka sekretessbelagda uppgifter såväl som information om arbetsmetoder. Det är allvarligt.
När personer misstänkta för brott får kännedom om att, och hur, de övervakas påverkar det givetvis Polismyndighetens utredningsmöjligheter. Kriminella kan därtill använda insamlad information och persondata i syfte att dels kartlägga offer och tysta vittnen, dels för att hitta nya offer.
Och vad händer den dagen Polismyndighetens tillståndsgrupp infiltreras och listan med adresser på svenska vapeninnehavare delas med främmande makt eller med kriminella? Här hanterades vapentillståndsregister bättre förr, då de låg lokalt på Polisstationerna och det fanns en stående order om att förstöra dessa dokument i händelse av ofred.
Problemet med infiltrerade myndigheter undergräver demokratin och är systemhotande. Medborgarna måste kunna lita på myndigheterna. Förutom att såväl släktträd som romantiska förhållanden bör redas ut innan någon börjar en anställning eller utbildning till ett kriminalvårdande yrke, bör det kanske också ingå någon slags moment i introduktionen där problematiken med infiltration presenteras och diskuteras. Detta i syfte att de yrkesaktiva lär sig känna igen riskfyllda situationer och därmed har större chans att undvika dem. Och i det fall någon särskiljts från sitt arbete hos en myndighet av säkerhetsmässiga skäl, borde det inte vara möjligt att få ett nytt jobb på en annan myndighet.
När myndigheter nu ska kunna dela mer information med varandra, en på ytan till synes bra åtgärd, måste myndigheterna samtidigt bli bättre på att rensa ut bland de egna leden, och säkerställa att kriminella nätverk hindras från att infiltrera dem.