Ledare: Könskorrigering ska hellre vara rätt än snabb

Regeringen ville sänka åldersgränsen för operationer till 15 år samtidigt som antalet unga med diagnosen könsdysfori eskalerade. Men efter att flera granskningar uppmärksammade brister i både regeringens och vårdens beslutsunderlag kan vi nu vara på väg mot en mer eftertänksam diagnostisering och behandling av könsdysfori.

En person med könsdysfori känner att kroppen inte stämmer överens med könsidentiteten, vilket orsakar lidande. Alla behöver inte genomgå behandling med hormoner eller operationer för att må bättre, men för de som gör det blir flera års väntan i köer och utredningar en plåga.

Att försöka minimera dessa personers väntan får dock inte innebära att vården slarvar med utredningarna. Förhoppningsvis kan den noggrannheten säkras när könsdysfori inom ett par år ska inkluderas i så kallad nationell högspecialiserad vård. Tre nationella enheter kan då samla all specialkunskap inom området, vilket i dag kan vara svårt för alla 21 regioner att göra enskilt. Det blir också lättare att få en överblick över patientgruppen och upptäcka oroväckande avvikelser – till exempel den stora och ökande andelen flickor med flera andra diagnoser.

De senaste årens ökning har lett till att det varje år skickas 1 500-2 000 remisser för utredning av könsdysfori. Köerna är redan långa, och nu finns en oro för att de ska bli ännu längre när ansvaret läggs på de tre nationella enheterna.

Det är fullt förståeligt att långa väntetider är frustrerande för de som mår bättre av att få diagnos och behandling för könsdysfori. Men köerna uppstår inte bara för att utredningarna tar tid, utan också för att många utreds för könsdysfori på tveksamma grunder. 2019 uppmärksammade bland annat Uppdrag granskning (2/4) flera personer som i efterhand ångrat sin könskorrigering. De livsförändrande och oåterkalleliga behandlingarna gör det särskilt viktigt att vården är säker på sin bedömning.

Något som bidrog till tveksamma bedömningar inom vården och till regeringens försök att sänka åldersgränsen för behandling var antagandet att många med könsdysfori riskerade att begå självmord medan de väntade. Men det finns inget som bekräftar att det stämmer. I en rapport som Socialstyrelsen presenterade 2020 konstaterades att det inte går att koppla självmordsrisken till just könsdysfori, eftersom dessa personer också hade hög förekomst av andra diagnoser.

För att korta köerna vore det bäst om personer med helt andra diagnoser kunde få rätt behandling från början, i stället för att ta omvägen via könsdysfori. Förhoppningsvis kan de nya nationella enheterna se till att det blir så. Det viktiga är inte att så många som möjligt kan få behandling så snabbt som möjligt, utan att rätt personer får rätt behandling.