Ämnet blev än mer aktuellt när Folkhälsomyndigheten nyligen gick ut med att dess personal hade mottagit stora mängder hat och hot via mejl. I en granskning i nättidskriften Kvartal fastslås däremot att 80 procent av de mejl FHM tidigare använt som underlag för sina uttalanden bara bestått av åsikter – inte hot och hat. Dessvärre är den påvisat överdrivna historien inte ensam i sitt slag, utan ett symptom på emotionaliseringen av det offentliga samtalet.
I växelverkan mellan samhällets aktörer – särskilt makthavare och medborgare – står åsikter sällan för sig själva utan förknippas med någon djup känsla. När politiker går i Pridetåg sägs det handla om att ”visa kärlek”, i stället för stöttning av en viss fråga eller intressegrupp. När C fick kritik för januariöverenskommelsen kallades det för ”centerhat”. Och många fler exempel finns därtill. Det gäller både en omvandling av positiv inställning till kärlek och negativ inställning till hat.
I politiken är det särskilt farligt när ett pragmatiskt ”för” eller ”emot” inte räcker och måste kompletteras med politikernas känslor i frågan. Om politikern inte tycks mena något inlevelsefullt nog riskerar denne att bli anklagad för att vara kall eller falsk. Och när politiker är emot något likställs det ofta, trots sakliga argument, med hat. Det hela präglas av ett systematiskt illvilligt tolkande.
Vikten av känslor har också gjort dem till ett trumfkort för politiker att använda till sin fördel för att få sympati och förtroende, eller till andras nackdel för att motverka desamma. Nu har alltså även myndigheter använt sig av denna metod till sin fördel. Det har resulterat i att vanliga medborgare som uttrycker sin misstro blivit stämplade som något problematiskt som behöver åtgärdas. Detta trots att möjligheten att kritisera myndigheter och politiker är något som bekräftar att ett demokratiskt system fungerar.
I stället är det påklistrandet av känslor som är skadligt för samhället, ty de är nyckfulla och föränderliga. Detta borde i stället påkalla medborgare och politiker att fortsätta hålla sig till principer och värderingar och uppmuntra andra att göra detsamma. Det är förutsägbart för alla inblandade, och ger desto bättre resultat.
Det överordnade målet har någonstans blivit att alla ska vara snälla och ha ett bra tonläge, snarare än politiken och de problem den ska lösa. Detta blir en metadebatt som, särskilt när den utspelar sig mellan makthavare, kan anses elitistisk av medborgarna. Dessa väntar ju på att verkliga problem i deras vardag ska lösas och bryr sig förmodligen mindre om huruvida det görs med högt tonläge eller inte.
Hat och kärlek bör inte tillåtas bli det nya för eller emot. Känsloprocesser slutar sällan i goda idéer eller lösningar.cc