Karl-Petter Thorwaldsson är ordförande för LO, Landsorganisationen som är paraplyorganisationen för arbetarnas fackföreningar, sedan drygt sju år. Tisdag 5 november meddelade han att han lämnar posten när hans period går ut i juni nästa år. Han stämplar ut då.
Till Sveriges radio, SR, säger Thorwaldsson att en stor del av hans tid varje dag nu går åt till att tänka på arbetsuppgifterna som ordförande för LO. Det stämmer säkert att det är arbetssamt att leda, och ha ansvar för, en stor organisation som LO, som i sina medlemsförbund har 1,5 miljoner medlemmar.
Vidare säger han till SR att han inte vill bli spekulerad över. Det skulle han bli om, tror han, om han satt fyra år till och då riskera att bli uträknad i förtid. Med sitt besked nu förekommer han det.
Men samtidigt blir han en så kallad lame duck, förlamad anka (ett uttryck från amerikansk politik) nu när han meddelar att han slutar. Fast Thorwaldsson blir lame duck bara i ett halvår i stället för i 4,5 år.
LO är en stor och inflytelserik organisation, särskilt på området arbetsmarknaden. Men LO:s makt har minskat i 35 år, av flera skäl. Ett är att förbunden, som IF Metall och Kommunal, har mer makt på bekostnad över LO, som nu har mer samordnande, övergripande, opinionsbildande funktioner.
Ett annat är att fackföreningarna försvagats i svenska samhället sedan 80-talets början. Arbetsgivarna har stärkt sin position.
Och samhällsutvecklingen med ett mer borgerligt samhällsliv, med privata utförare i tidigare offentligt drivna verksamheter och marknadslösningar på fler områden, har gjort samhället mer individualistiskt och delvis egoistiskt.
Det har skett så att egen nyttomaximering premieras och framhålls som lämpligt beteende. Det är därmed ett samhälle som rört sig bort från fackföreningsrörelsens ideal om kollektiv samverkan och solidaritet med varandra utifrån lika arbetsförhållanden och vara löntagarpart i beroendeställning till arbetsgivare.
Med EU-medlemskap och internationalisering har samhället och arbetsmarknaden blivit mer juridisk än förr och delvis rört sig bort från att vara gynnsamt i lagar för fackföreningsrörelsen och löntagare, jämfört med på 80-talet.
Nu inleds spekulationer om vem som kan tänkas efterträda Thorwaldsson som LO-ordförande.
Och Karl-Petter Thorwaldsson säger i intervjun för SR att han inte avser att jobba med politik. Men det är inte säkert att det blir så.
Han kan mycket väl få en politisk post. Thorwaldsson är rent av en tänkbar person, bland flera, att bli partiledare för Socialdemokraterna den dag Stefan Löfven väljer att sluta. Om han vill stämpla in på det jobbet.