När Johan Pehrson (L) meddelade sin avgång den 28 april, var det under en snabbt tillkallad presskonferens. Uppgifterna går isär om partiledaren för Liberalerna avkrävdes avgång av länsförbunden under ett krismöte i helgen eller om frågan endast diskuterats av vissa partiföreträdare (Expressen 28/4). Inga enskilda intervjuer gavs av Pehrson efter den av pressekreteraren avkortade presskonferensen.
Partiet har länge gått kräftgång under riksdagsspärren i opinionen och Pehrson fick i Novus senaste mätning av partiledarförtroende rekordlåga nio procent, en nedgång med tre procentenheter (Novus April).
I början av april lämnade tre tunga liberaler sina poster – inom loppet av sex timmar. Det handlar om jämställdhetsminister Paulina Brandberg, partisekreteraren Jakob Olofsgård och kanslichefen Oscar Wåglund Söderström.
Diskussionerna om vem tar över som partiledare har tagit fart.
Den interna favoriten sägs vara skolminister Lotta Edholm som har lång erfarenhet som kommunpolitiker i Stockholm. Borde tilltala de gamla kärnväljarna – i den mån de finns kvar.
Klimatminister Romina Pourmokhtaris namn nämns också, men något mindre frekvent än tidigare. Som en stark röst i kritiken mot Sverigedemokraterna innan valet 2022, kanske hon inte är rätt person att leda L in i ett Tidösamarbete 2 med SD som kräver plats i regeringen?
Andra tänkbara personer är Mats Persson eller Fredrik Malm.
Men den egentliga frågan är ifall Liberalerna ens har en plats i riksdagen överhuvudtaget? Väljarna verkar inte helt övertygade. Och maken till parti som inte lever upp till sitt namn får man faktiskt leta efter. En ny partiledare borde genast se till att hitta en politik byggd på liberalism som kombinerar frihet och ansvar. Där har Liberalerna en roll att spela.