Vörå kommunhus, där de fått inrätta en funktion som KAJ-koordinator för att hantera uppståndelsen kring tre av ortens invånare i humorgruppen KAJ. Vörå väntar bastu-turister.
Du kan ta Babben från Gotland, men inte Gotland ur Babben. Det har vi hört. Nu vet vi också att: ”Du kan ta poitjin ur byin men it byin ur poitjin!”. Du kan ta pojken ur byn, men inte byn ur pojken. Vet inte om uttrycket föddes i Dalhem eller Vörå, men killarna i KAJ ger uttryck för något jag känner igen från Babbens bok ”Barbro före Babben”. Och som alla känner igen som någon gång upplevt vardagen i en liten socken eller småort. Humor, tragik och allt däremellan för att använda Babbens ord.
Gotland har sina dialektambassadörer. Nu har de finlandssvenska killarna i KAJ blivit Vörås ambassadörer i världen och verkar sprida stor stolthet på hemmaplan för hur de pratar där. Kommunen har nödgats inrätta en särskild funktion, en KAJ-koordinator, för att de väntar en anstormning av bastu-turister. Bastu-dansen från scenen sprids nu över planeten och spås vara ”nästa Macarena”. En världsplåga både som dans och låt.
Var och en, var de inga. Tillsammans blev de några. Det låter som en varm saga när killarna i Kaj berättar om sin väg mot Eurovision-scenen. Kom på mig själv med att sitta och le fånigt i tevesoffan, nästan med lite stigande tårar, över det vackra de berättar om sin vänskap. Vikten av att i skolan hitta någon som man vågar vara den man är, tillsammans med. Och humor är en så underbar drivkraft. Genom sina texter gör de det svarta lite ljusare, det sorgliga lite komiskt.
För den som är road av att dyka i låttexter är Kajs alster en puss i örat på glesbygden. Det är humor, det är allvar.
De driver med det lilla samhället, där man lär sig att vara stolt över de små sakerna. ”Vi har allting mellan himmel å jåod. En brandkår, en kyrko, en handilsbåod.”
För finska Yle benade en tredjedel av gruppen, Jakob Norrgård, ut i fem punkter varför småorter alltid kommer att ha en speciell plats i hans hjärta:
1. Alla känner alla. Och alla hälsar på varandra.
2. Havsnära boende. Man blir harmonisk av vatten och frisk luft, det vet ju alla.
3. Nycklar till alla hus. Man kan gå till ungdomsföreningen eller idrottslokalen precis när man vill. Och hem till folk också om man kommer ihåg att berätta det för dem.
4. Man blir bra på att ha tråkigt. Men lär sig också att hitta på en hel massa egna grejer.
5. Talkoandan genomsyrar allt. Om något ska fixas är alla med!
Var tvungen att slå upp ordet talkoanda. Det har vi på Gotland också. Vi kallar det fenomenet för ating. När folk hugger tag i en gemensam arbetsuppgift och passar på att äta mycket mat tillsammans och trivas. Ordet talko är finlandssvenskt och betyder frivilligt, oavlönat lagarbete.
Jag ser inte bara KAJ som dialektambassadörer och leverantörer av årets sommarplåga. De är tidlösa talespersoner för vikten av gemensamma lokaler där kreativitet kan få flöda och revynummer tar form och för satsningar på en kulturskola där barn kan hitta sin egen röst. Ambassadörer för laganda. Kajs låt Paavos barkbrö skulle kunna vara signaturmelodi till projektet Stark socken på Gotland om det nu skulle behövas en sådan. Ensam är man liten, ynklig och svag men man blir starkare på lag. Finskt svårmod men med klackspark.
Kanske har jag fullt utblommad KAJ-feber, för jag smälter och får högre puls av igenkänningen i de reportage jag sett från Vörå. Många teve-team har ju sökt sig till Svenska Österbotten vid Finlands västkust, där dialekten har diftonger som får gotländska öron att höra något bekant.
Jag spetsar öronen lördag kväll och önskar Kevin, Axel och Jakob en Eurovision-seger. Känn styrkan hos tre vänner. De sjunger för mig och för alla andra som inte var skolans coolaste.
Och i Burgsvik får de nog fixa mer ved till bastun.
KAJ vinnarna av Melodifestivalen spelar på sin gamla skola. Vörå utanför Vasa i Österbotten.