Nästa vecka håller Journalistförbundet kongress där 111 ombud från hela landet ska välja förbundsstyrelse, behandla motioner och göra uttalanden. Gotland representeras av Petra Jonsson, klubbordförande på Gotlands Media, till vardags fotograf och biträdande nyhetschef på GT.
Skillnaden mellan Journalistförbundet och många andra fackliga förbund är att man också är ett yrkesförbund. Det innebär att man driver frågor som har med yrkesrollen att göra: etik, upphovsrätt och journalistikens betydelse för demokratin till exempel.
Ibland går dessa intressen i varandra. En journalist som är otrygg på grund av osäkerhet kring sin anställning har till exempel sämre förutsättningar att göra ett bra jobb än en som är trygg i både sin anställning och sin yrkesroll.
Just otrygga anställningar är ämnet för många motioner som ska behandlas på kongressen och det finns ett tryck från medlemmarna att förbundet ska driva frågan hårdare. Det har sedan länge varit känt hur journalister valsar runt i en evig utlasningsdans.
Även om behovet av personal finns väljer man att lära upp nya var elfte månad hellre än att låta någon överskrida den magiska gränsen för när man bli inlasad och får förtur till fast tjänst.
De senaste åren har bemanningsföretagen till vissa delar ersatt arbetsgivarnas anställningsskräck. Nu kan de hyra in personal utan att behöva bekymra sig om vare sig inlasning, uppsägningstider eller annat personalansvar.
Bemanningsföretagen har vuxit med motiveringen att arbetsgivarna behöver snabba lösningar vid tillfälliga behov av arbetskraft. Det tar tid och kostar pengar att hitta rätt person och nu kan man ”beställa” den kompetens man tillfälligt behöver utan krångel.
Men de undersökningar som Journalistförbundet har gjort visar att tre av fyra tillfrågade anger att de sällan eller aldrig byter arbetsplats eller arbetsuppgifter.
Häromdagen framkom det också att det kan skilja upp till 5000 kronor i lön (i månaden) mellan den som är fast anställd och den bemanningsanställde. Trots samma arbetsuppgifter och samma eller likvärdig kompetens.
Det här är naturligtvis ingen nyhet för medieföretagen och frågan ”Skäms ni inte?” som tidningen Journalistens chefredaktör, Helena Giertta, ställer i sin senaste ledare är i mångt och mycket befogad.
Det är självklart till stor del tillgång och efterfrågan som lett fram till dagens situation. Antalet som utbildas i olika journalistutbildningar överstiger med råge antalet arbetstillfällen. Samtidigt har yrkets status försämrats genom inställningen att ”alla är journalister” och antalet publicister i ledningsrummen blir färre och färre vilket också påverkar.
Sen blir det just aldrig så mycket uppmärksamhet kring journalisternas arbetsvillkor eftersom de inte kan rapportera i egen sak. Men kanske kan ett och annat uttalande från kongressen åtminstone tillfälligt sätta lite ljus på frågan.