Jordbruksverket, SJV, presenterade nyligen nya regler för sällskapsdjur. Förslaget, som byggde på forskning som Vetenskapliga rådet för djurskydd vid SLU sammanställt, skulle enligt myndigheten möta djurens naturliga behov och stärka djurskyddet.
När detaljerna rullades ut möttes förslaget av en proteststorm. En kanin skulle ha tio kvadratmeter, höns fick absurda utrymmeskrav och hamsterhjul skulle förbjudas.
Kritiker, som Rickard Sjödén från Kolmårdens Tropicarium, kallade det djurrättsaktivism maskerad som vetenskap. ”Att få till en så kraftig höjning i kraven som nu föreslås är bara ett sätt för djurrättsorganisationer med inflytande i utformningen av regelverket att steg för steg minska antalet djur i våra hem och på sikt i djurparker och inom lantbruket, skrev han på SvD Debatt (19/3).
SJV vek sig snabbt: "Reaktionerna blev mycket större än vi väntade oss", skrev man på sin hemsida, och lovade ett omtag.
Här uppstår ett allvarligt dilemma. Antingen var förslagen motiverade, korrekt utformade och nödvändiga – då är det ett svek mot både djuren och myndighetens uppdrag att dra tillbaka dem bara för att folk höjde rösten. Myndigheter är väl inte asplöv? Här går det förvisso att resonera kring att många djur inte verkar lida otillbörligt under dagens regler, vilket ifrågasätter behovet av så drastiska skärpningar.
Eller så var förslagen, som kritikerna hävdar, inte tillräckligt underbyggda av vetenskap eller praktisk tillämpning. I så fall var det rätt att dra tillbaka dem, men då skulle de aldrig ha lagts fram från första början.
Båda scenarierna pekar på samma problem. SJV:s arbete saknar både rättssäkerhet och verklighetsförankring. Myndighetsutövning måste vila på solid grund – en kombination av robust forskning, praktisk erfarenhet och proportionalitet. Att föreslå att absurda utrymmeskrav eller att levande insekter som foder är djurplågeri – medan det är okej att rosta dem för humankonsumtion – känns mer som skrivbordsfantasier än genomtänkta regler. Om förslagen hade glidit igenom utan motstånd – vilket lätt kunnat hända i ett land där folk ofta knyter näven i fickan – hade det blivit nästintill omöjligt att hålla djur som hobby i framtiden.
Och vad säger cirkusen om SLU:s vetenskapliga råd som stod för underlaget? Centrum för djurvälfärd, som rådet sorterar under, har tidigare utmärkt sig för märkliga och misstänkt aktivistiska utspel, särskilt om produktionsdjur. Det här var spiken i kistan för dess trovärdighet. Centret kan lika gärna läggas ner. Dess arbete gör mer skada än nytta för både djur och djurägare.
Förtroende för myndigheter är ingen självklarhet. Det måste förtjänas. När SJV kastar fram ogenomförbara förslag och sedan drar tillbaka dem är det inte ett bevis för att ”dialogen fungerade”, det är ett tecken på haveri. Det är inte bara reglerna för sällskapsdjur som skadas, utan allmänhetens förtroende för att lagar och föreskrifter är genomtänkta och rättvisa. Utan den tilliten förlorar myndigheterna sitt existensberättigande.