Ledare
Samma visa varje år. Internationella kvinnodagen knackar på dörren. Jämställdhetsfrågor får uppmärksamhet. Men varför är det alltid bara kvinnor som syns och hörs?
Sedan 1978 är internationella kvinnodagen med på FN:s lista av högtidsdagar. Gott så, men fortfarande finns de som tror att dagen är något att fira. Men ingen kvinna behöver gratuleras för att världen fortsätter att vara ojämställd. Lika rättigheter mellan män och kvinnor är tyvärr inte verklighet någonstans. Trots att det finns grader i helvetet så har även Sverige kvar att göra.
Kvinnor misshandlas och mördas enbart på grund av sitt kön. Handeln med kvinnors kroppar tar aldrig slut. Den är utspridd över hela världen. Var tionde svensk man har någon gång köpt sex enligt en studie från Folkhälsomyndigheten. Det betyder att i princip alla i Sverige känner eller är släkt med en torsk.
Patriarkatet lever och frodas. Män hjälper män in i styrelser och till maktpositioner. Härskartekniker händer hela tiden. Kvinnor förminskas och förlöjligas. Livslånga löneskillnader mellan män och kvinnor gör ont i plånboken. Kvinnor tar ut flest föräldradagar, vabbar mest och halkar därför efter i karriären. Livspusslet ligger på mamman i familjen. Det är hon som kommer ihåg svärmors födelsedag och packar barnens gympapåsar.
Besök vilken jämställdhetskonferens som helst och du möts garanterat av en majoritet med kvinnor. Är det mot alla odds en man på plats är han förmodligen kommunchef eller vaktmästare.
Jämställdhet har blivit något för enbart kvinnor att lösa. Gruppen som är mest utsatt ska fixa problemet. Vilken annan samhällsfråga skulle behandlas på det bisarra sättet? Tänk om fattiga barn lämnades åt sitt öde? Giftdrabbad befolkning på egen hand fick rena vattnet? Eller att sköra äldre med bristande samhällsomsorg tvingades sköta sig själva.
Sverige blir aldrig helt jämställt förrän alla män också tar sitt ansvar. I stort och smått. Med maktdelning och lyhördhet. Utifrån värderingar och självinsikt.
På lördag är det 8 mars och debattörer brukar konkurrera om uppmärksamheten i media. Fast det är bara kvinnor som syns och hörs. Förvisso en bristvara resten av året. Men om internationella kvinnodagen på riktigt ska betyda något och leda till förändring måste män kliva in på scen. Det handlar om trovärdighet.