”Sänkta skatter ger inte fler poliser, lärare eller undersköterskor” är uttryck som socialdemokrater ofta använder i debatten. Lyssnar man lite mer noggrant är det omfattande skattesänkningar som S argumenterar emot och som gör det svårt att anställa fler poliser, lärare eller undersköterskor, något som de flesta ser som självklart. Inga skatter innebär ingen offentligt finansierad välfärd och 100 procent skatt på allt skulle absolut innebära problem. Det de flesta politiker eftersträvar är den punkt som ger bäst effekt vilket den så kallade Lafferkurvan beskriver. Men landets skattemotståndare kan vara lugna. Thomas Piketty har tillsammans med Emmanuel Saez och Stefanie Stantcheva beräknat det optimala skattetrycket till 83 procent. Så det finns ännu utrymmer för stora skattehöjningar här i Sverige.
Men i onsdags presenterade Magdalena Andersson (S) åtgärder som sammanlagt sänker skatteutrymmet med 10,5 miljarder kronor. Många, inklusive undertecknad, blir då lite fundersamma. ”Men vänta nu, var det inte välfärden som skulle få mer resurser genom att INTE sänka skatterna”. För den socialdemokratiskt styrda regeringen och finansminister Magdalena Andersson blir det svårt att förklara rent pedagogiskt varför deras skattesänkningar är bättre än de man kritiserar. Speciellt om det ska rymmas i en klickvänlig rubrik, vilket verkar vara det som gäller i dag.
Men trots att jag är för ett högt skattetryck är alla skatter är inte nödvändiga och vissa är till och med orättvisa. Dessutom är det som redovisades i onsdags bara första ”läckan” av den kommande budgetpropositionen. "Läckan" innehöll en generell skattesänkning, sänkning av skatten på sjuk- och aktivitetsersättning samt skatteavdrag för a-kassa.
Jag skulle tro att just den generella skattesänkningen som presenterades i går är en del av köttbenet till Centerpartiet för att locka till sig deras röster när budgeten ska klubbas i riksdagen. Något som, utifrån kommentarer från C-företrädare, funkade rätt bra, även om C lär kräva mer för att aktivt stödja den kommande budgetpropositionen.
När det gäller skattesänkningen för personer med sjuk- eller aktivitetsersättning är det en rättvisefråga. Personer som inte kan arbeta på grund av sjukdom eller funktionsnedsättning ska inte straffbeskattas. Alliansens företrädare tycker däremot att det är bra, då en högre skatt följer den så kallade arbetslinjen. Lägre inkomster för de som alliansen kalla bidragstagare ska öka deras ambition att jobba. Hur nu högre skatt kan förbättra arbetsförmågan hos sjuka- och personer med funktionsnedsättningar kan man ju fundera på.
Även avdragsrätt för avgiften till a-kassan är en rättvisefråga. Då arbetsgivarna har avdragsrätt för avgiften till sin arbetsgivarorganisation är det inte mer än rätt att alla arbetare får samma rättighet.
Reformen kan också medföra att fler personer väljer att gå med i en a-kassa vilket i sin tur minskar kommunernas utbetalning av ekonomiskt bistånd i kriser där många blir uppsagda.
Men som jag skrev i början hänger den retorik som S-företrädare valt och de skattesänkningar som regeringen genomfört, och tänker genomföra, inte ihop. Här har partiet ett pedagogiskt dilemma. Visserligen är det bra med skattesänkningar för de med lägsta inkomsterna då de används till konsumtion. Samtidigt är de flesta partierna i riksdagen överens om att just skatt på arbete inte är bra. Men de revor i välfärden som exponerats på ett brutalt sätt under pandemin måste repareras. Jag hoppas innerligt att jag känner mig tillfreds när jag ser hela budgetpropositionen och att den ger de svar som behövs för att vi ska kunna fortsätta bygga ett tryggare, bättre och jämlikare Sverige.