Det har nu gått 30 år sedan Estonia gick till botten och ännu är vi många som känner att vi inte fått veta allt.
Nej, jag är ingen foliehatt. Ingen konspirationsteoretiker. Inte en i den skaran som svepts med i teorier om kärnvapen ombord, kokainlast eller pågående människosmuggling.
Men jag erkänner: Jag har hakat upp mig på det som det länge inte talades om, men som en tullintendent inte längre kunde hålla tyst om. I SVT:s ”Uppdrag granskning” berättade han 2004 att Estonia veckorna före förlisningen, vid två tillfällen, haft krigsmateriel från Baltikum i lasten. Enligt Uppdrag granskning rörde det sig om rysk elektronik som svenska försvaret tog in för att studera.
Den pensionerade tullintendenten Lennart Henriksson berättade att han fått höga order om att släppa igenom bilar från Estonia, på begäran av Försvarsmakten. Åhh, vad jag häpnade i tevesoffan. Den gamle tullaren hade, tio år efter förlisningen, börjat känna att han borde berätta om den instruktion han fått att inte genomsöka somliga fordon.
Dåvarande svenske ÖB, Owe Wiktorin, och dåvarande chefen för militära underättelsetjänsten, Erik Rossander, ville inte kommentera de nya uppgifterna. Sade sig inte minnas någonting.
Därefter inledde regeringen en utredning om saken – och jo, bekräftelsen kom: Estonia hade vid två tillfällen tidigare under september 1994 fraktat militär utrustning. Men ingenting fraktades under resan då Estonia sjönk bedömde regeringens utredare, dåvarande hovrättspresident Johan Hirschfeldt, i sin sammanfattning. Men han kunde inte utesluta det. Det kan ha funnits militär utrustning ombord på Estonia också på den turen hon förliste.
Det där som gnagde i den gamle tullaren; tänk om han visste något som hade betydelse för att fartyget gått under, gnager vidare. För vi har inte fått veta allt. Om två försvarsmyndigheter, Försvarsmakten och Försvarets Materielverk, använde Estonia för frakter av militär utrustning, så kunde de väl ha varit öppna med det från början.
Om det pågått svensk militär smuggling på olycksfärjan så hade det kanske inte ett enda smack med förlisningen att göra. Men om ansvariga trätt fram från början hade det kanske mildrat känslan av hysch-hysch. Konspirationsteorierna hade fått mindre näring om att militära hemligheter skulle vara orsaken till hela den efterföljande ”övertäckningsivern” av fartyget på botten. Jag vill gärna acceptera att allt det handlade om att gömma Estonia från dykare i omtanke om gravplatsen. Men det var ett brutalt förslag som alternativ till den bärgning som två statsministrar utlovade alldeles för tidigt efter katastrofen. ”Att inga ansträngningar skulle sparas för att bärga Estonia” var för mycket sagt, både av avgående och tillträdande statsminister Carl Bildt och Ingvar Carlsson.
Det finns kanske inget märkligt alls med att en färja som översvämmas av hiskeliga mängder vatten på bildäck sjunker så fort. Det är bara ohyggligt otäckt. Det konstiga är att det händer. Och där kommer människan in. Ibland blir det fel. Ibland begås det misstag. Ibland görs det felbedömningar. Ibland är vädret för hårt, även om det inte är exceptionellt.
Efter Estoniakatastrofen besökte jag Sjöfartsinspektionen för att titta i besiktningsprotokollen för Gotlandsfärjorna. Det är fortfarande mitt livs största journalistiska adrenalinpåslag. Jag läste om låskrokarna till bogvisiret på färjan Graip. De var för klena. Varvet hade nog valt fel dimension, tänkte fartygsinspektören som övervägt att belägga fartyget med nyttjandeförbud. Det kunde ha varit hon. Det behövs inga konspirationer som förklarar att somligt händer. Ibland bara händer det. Och på Gotland har vi idag sju orsaker att minnas det som hände den 28 september 1994.