Full av förväntan inför regeringsförklaringen och tillkännagivandet av nya statsråd hade jag bullat upp med popcorn och god alkoholfri dryck framför SVT:s direktsändning.
Men förutom att få njuta av uppklädda politiker och kungligheter, och överraskande bra underhållning blev själva öppnandet en antiklimax.
”Det ljusnar vid horisonten”, så började Statsministern sin regeringsförklaring och vi var nog många som hoppade till. Förvisso har inflationen gått ner, men Sverige står ännu inför stora ekonomiska utmaningar. Exempelvis är investeringsnivån extremt låg. Och Kristersson valde naturligtvis att undvika den stora elefanten i rummet, sjukvårdskrisen.
Jag vet inte heller om den utveckling som gängkriminaliteten tagit, där barn rekryteras för att döda, kan kallas för en ljusning vid horisonten.
Den akuta prischocken på el har visserligen lagt sig, men det är inte regeringens förtjänst att Europas gaslager har fyllts på. Kvar står vi med ett elunderskott i de södra delarna av landet, samtidigt som lösningar i form av nya stora vindkraftsparker till havs läggs på is tack vare regeringens politik. Kvar står de och håller i ett halmstrå bestående av dyr kärnkrafts som eventuellt kan stå klar om 15 år.
Om regionernas enorma underskott för 2024 är ljuset som Kristersson ser vid horisonten så har vi en tuff framtid framför oss. 2025 ser inte ut att bli lättare för regionerna att bedriva välfärdens kärna, sjukvården.
”De fyra samarbetspartierna har stöttat välfärden genom ekonomiskt tuffa tider”, sa Kristersson under gårdagens regeringsförklaring. Ska sanningen fram så minskar regeringen de extra statsbidragen till regionerna i 2025 års budget. I alla fall utifrån det som hittills läckt ut.
Så den ”stöttning genom ekonomiskt tuffa tider” som Kristersson beskriver innebär stora neddragningar inom svensk sjukvård. Samtidigt som skattesänkningarna duggar tätt.
Kristersson var tydlig i att Ukrainas sak också är vår sak, men jag tror inte heller att Ukraina ser någon ljusning i horisonten. Rysslands krigföring där ryska soldaters liv inte har någon betydelse nöter sakta men säkert ner det ukrainska försvaret i de östra regionerna.
Inom EU minskar medborgarnas stöd för att hjälpa Ukraina, nu senast kunde vi se det i de tyska delstatsvalen.
Presidentvalet i USA är också av stor betydelse för Ukrainas framtid som egen stat. Skulle Trump vinna riskerar Ukraina att stå utan den absolut största militära samarbetspartnern.
Jag tror inte heller att människorna i Palestina ser någon ljusning vid horisonten. Den förmörkas i stället av israeliska militärfordon, soldater och den svarta rök som de ständiga attackerna skapar.
Att ständigt vara på flykt och drivas från tältläger till tältläger samtidigt som de av Israel fredade zonerna inte alls fredas av Israel är en fruktansvärd tillvaro.
Kristersson var tydlig med att Israel har rätt att skydda sig, men var inte lika tydlig med att de åtgärder som Israel vidtagit ses som allvarliga krigsbrott av FN:s undersökningskommission. Den fastslår att Israel begått bland annat ”mord eller medvetet dödande; avsiktligt riktade attacker mot civila och civila föremål; tvångsförflyttning; sexuellt våld; kränkningar; och sexuellt och könsbaserat våld som motsvarar tortyr eller omänsklig grym behandling”.
Någon gång i framtiden lär Tobias Billström ta bladet från munnen och avslöja vad som låg bakom hans mycket överraskande avgång som Utrikesminister. Något som nämnts är att Regeringskansliet lade sig i utrikespolitiken för mycket, vilket i så fall ger en tydlig bild av hur Tidöpartierna fungerar.
Nu när Maria Malmer Stenergard (M) tar över som Utrikesminister får Kristersson en lojal Tidömedarbetare. Något som Jimmie Åkessons reaktion också visar. Han var orolig när han fick veta att Malmer Stenegard skulle byta från Migrationsminister till Utrikesminister. Inte för att hon skulle bli Utrikesminister utan för att någon annan skulle bli Migrationsminister. Malmer Stenegard har ju på ett förträffligt sätt drivit SD:s migrationspolitik och nu såg Åkesson en fara att den hanteringen skulle få ett slut. Men han pustade ut då Johan Forssell (M) tog över den posten. Forsell är enligt Åkesson lika god försvarare av Tidöavtalet som Malmer Stenegard.
Benjamin Dousa (M) ska nu gå från lobbyist inom näringslivet till att driva Tidöpartiernas bistånds- och utrikeshandlingspolitik.
Borta är den tid då oberoende och fristående organisationer jobbade med att utveckla jordbruk, skolor, sjukvård och mycket annat i de fattiga delarna av världen. Tidöpartiernas biståndspolitik går i stället ut på att svenska företag ska kunna etablera sig utomlands med hjälp av statliga medel i sann gamla imperialistisk anda. Att Kristersson tillsätter en lobbyist att sköta den politiken är med andra ord inte särskilt märkligt.
För de grupper som Tidöpartierna företräder, där bland annat höginkomsttagare och svenska internationella företag ingår, kan nog framtiden se ljus ut.
Men för vanligt folk, Ukraina, palestinier och den svenska välfärden finns det ingen ljusning i horisonten.