Ledare: Omdömeslöst att fördöma koranbränning

Att svenska utrikesdepartementet valde att fördöma förra veckans koranbränning är en förlust för yttrandefriheten. Till råga på allt är inte ens särskilt klok utrikespolitik.
Brännandet av koranen som ägde rum i onsdags utanför en moské i Stockholm (28/6) väckte inga större reaktioner i Sverige. Däremot var upprördheten stor utomlands. Mest sensationellt var naturligtvis att demonstranter stormade svenska ambassaden i Iraks huvudstad Bagdad (29/6). Men även flera regeringar från större delen av Arabvärlden liksom Turkiet fördömde händelsen (Al Jazeera 29/6).
 

Vad som fick svenska utrikesdepartementet att agera var dock ett fördömande från Islamiska konferensorganisationen, IKO. Det är en internationell organisation baserad i Saudiarabien, bestående av 57 länder med muslimsk majoritetsbefolkning. Uttalandet från ett extrainsatt krismöte (Aftonbladet 2/7) ledde UD att själv fördöma koranbränningen som en ”kränkande och respektlös handling och en tydlig provokation” (SR 2/7).
Förvisso är det glädjande att Sverige har en regering som söker värna rikets anseende utomlands och relationer till andra länder. Vi har lidit tillräckligt av socialdemokratisk symbolpolitik endast ägnad att glädja de interna gräsrötterna, såsom stödet till PKK och erkännandet av Palestina. Men detta handlar inte om någon symbolfråga utan om en av de grundläggande principerna för vår demokrati: yttrandefriheten.

Det är övertydligt i fördömandena från såväl IKO som dess enskilda medlemsstater, att det är tillåtelsen av demonstrationen i sig som de anser vara problemet. Där bör Sverige som stat aldrig vika sig en tum. Just denna demonstration är dessutom symboliskt intressant.
Det var den första koranbränningen efter att Kammarrätten i Stockholm i början av juni (12/6) dömde att Polismyndigheten inte hade rätt att neka demonstrationstillstånd för koranbränningar. Arrangören av onsdagens manifestation, Salwan Momika, var en av de som hade vägrats tillstånd och fick rätt i Kammarrätten. Att regeringen då väljer att fördöma demonstrationen skickar en olycklig signal.
Slutligen är det inte uppenbart att det fördömandet hjälper Sverige utrikespolitiskt. Att alls recensera handlingen underminerar budskapet om att Sveriges regering inte står bakom enskilda människors uttalanden. Frågan är också hur allvarligt menad kritiken är.
 

Som journalisten Jojje Olsson på Kinamedia påpekar (3/7) har IKO inte bara undvikit att kritisera det pågående folkmordet på den muslimska minoriteten uigurer av Kinas kommunistparti, utan till och med hyllat Pekingregimens arbete i Xinjiangprovinsen. Där har inte bara koraner skändats, utan moskéer rivits, islamisk utbildning förbjudits och miljontals muslimer skickats till fångläger där de tvingats avsäga sig sin tro. Ändå vill IKO stärka banden med Kina.
Fördömandena bör snarare ses som en del av ett maktpolitiskt spel mot Sverige av flera auktoritära regimer. Ett sådant vinns inte genom att ursäkta våra demokratiska fundament.