Det var en allvarlig Meit Fohlin (S) klädd i svart som i måndags klev upp och talade till regionfullmäktige om delårsrapporten. Regionstyrelsens ordförande inskärpte att det råder en svensk välfärdskris och att situationen är oerhört svårhanterad. Regionen har utmaningar på vart och ett av de tunga ansvarsområdena. Äldrevården. Skolan. Sjukvården. Tandvården.
Är det då inte egendomligt att så mycket av regionfullmäktige i så stor utsträckning kom att handla om nya bördor som regimen bestående av Socialdemokraterna och Moderaterna vill att regionen ska axla. Nya anläggningar för isbaserad sport och ridsport som regionen vill finansiera tillblivelsen av och driften för.
Det är nästan som att budskapet inte hänger ihop. Varken till oss medborgare som bor i regionen eller till den regering som Region Gotland ber om extra pengar av. Eller att slippa ansvaret för sjukvården som kan få administreras någon annanstans ifrån.
Eva Nypelius (C), som leder det största oppositionspartiet i fullmäktige, bekräftade visserligen att det var i enighet som man tagit en minusbudget inför 2024. Regionen skulle gå back med 127 miljoner istället för att sikta på målet om ett överskott på två procent. Men det skedde ju under förutsättningen att denna budget skulle hållas och att nämnderna skulle vårda sina fögderier.
Nu skvallrar prognosen om ett underskott på 264 miljoner och i förhållande till balanskravet är underskottet ännu större. Resultatutjämningsreserven som man över tid har skramlat ihop blåser man i princip på ett år.
Eva Nypelius konstaterade att det saknas ett ledarskap som tar ekonomin på allvar. Det har hon alldeles rätt i.
I ishallsdebatten, som också blev lång, konstaterade Anna Hrdlicka (L) att så gott som samtliga ishallsprojekt på fastlandet handlar om ombyggnad och tillbyggnad av gamla hallar.
Här på Gotland har denna möjlighet inte ens utvärderats. Regionens styrande majoritet har istället svalt konceptet om låna ut pengar till en ny ishall som någon annan ska äga samtidigt som man i stor utsträckning ska finansiera driften av den. Och man har samtidigt lämnat alternativen i stort sett outvärderade och obesedda.
Regionfullmäktiges beslutade, under ett möte som blev över tio timmar långt inklusive pauser, att återremittera ishallsbeslutet så att det kan beredas ytterligare. Allt talar för att det blir en fördröjning snarare än ett tillfälle för omprövning. Socialdemokraternas och Moderaternas position är som fastfrusen.
Sverigedemokraterna slösar inte med sin egen energi och lämnar sällan något djupt intryck under fullmäktige. Det skedde inte i måndags heller.
Partiet har ju dock figurerat i media av andra skäl under den senaste tiden. Detta sedan Irene Magnusson, som lämnat fullmäktige och sina uppdrag i partiet, beslutat sig för att ta bladet ur munnen.
Det Irene Magnusson berättar är naturligtvis hennes version, men vi vet ju sedan tidigare att Sverigedemokraterna på Gotland är en kökkenmödding. Vad hon berättar är naturligtvis intressant, men jag kommer ju inte ifrån att det samtidigt är som att få ännu en extra skopa slarvsylta på en redan rågad tallrik.
Jag har full respekt och innerlig förståelse för att det finns väljare som inte skulle känna sig väl företrädda av något av de andra partierna i regionfullmäktige. Jag har däremot svårt att förstå slutsatsen att det i så fall är Sverigedemokraterna på Gotland som skulle kunna få det förtroendet och förvalta det. Partiet kan inte ens förvalta sitt eget interna liv och sin egen kassa eller behålla sina egna fullmäktigeledamöter.
Man ska inte hälla något i ett sprucket kärl.