En sak har tydligt förändrats sedan Anna-Karin Hatt (C) blev partiledare. Centerpartiet har fått starkare opinionssiffror. Att Centern har en stark ställning på Gotland märktes också under hennes tal i Almedalen vid lunchtid på onsdagen. Bifallen från publiken var fler och ljudligare än under tisdagens tal.
Anna-Karin Hatt började med att tala engagerat ur ett landsbygdsperspektiv om skolan, om företagande och om skogsbrukets hinder och möjligheter. Det är något av en återgång om inte till så åtminstone mot rötterna. Man skulle kunna förledas att tro att detta var de första stegen på en slingrig väg tillbaka mot borgerligheten och samarbete med partier som ideologiskt ligger närmare Centerpartiet än vad vänsterpartierna gör. Men talet övergick strax till frän kritik mot regeringen främst för klimatpolitiken men även bland annat för att arbetskraftsinvandringen blivit mer restriktiv.
I och med partiledarbytet hade Centern en chans att byta strategi. Den chansen har partiet inte tagit och står lika långt från övriga partier som tidigare.
Socialdemokraterna har svårt nog att samarbeta med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Om Centerpartiet dessutom ska ingå i ett framtida regeringsunderlag – vilket lär bli nödvändigt för att uppnå majoritet, så blir uppgiften att hålla samman en meningsfull koalition alldeles omöjlig. Vad ska dessa partier kunna enas om? Socialdemokraterna skulle helst slippa inkludera Centerpartiet i ett samarbete.
På den andra kanten fungerar Tidösamarbetet tämligen väl. Partiledarbytet i Liberalerna var möjligen ett orosmoln. Men Simona Mohamssons tal i Almedalen i tisdags bröt inte alls med partiets tidigare linje. Snarare knöt hon Liberalerna än starkare till partiets nuvarande samarbetspartners. Jag tycker dessutom att hennes tal var ganska bra och betydligt bättre än man kan begära två timmar och tre kvart efter att hon valts till partiledare av ett digitalt landsmöte. För att visionerna ska kunna omsättas i konkreta förslag behöver hon lite mer tid.
Jimmie Åkessons tal i tisdags kväll bidrog också till att underlätta samarbete mellan Tidö-partierna. Åkesson tog upp den vitbok om partiets historiska rötter som i skrivande stund snart kommer att presenteras under torsdagen i Almedalsveckan. När du läser detta kan det redan ha skett. Men eftersom den ska hysa 800 sidor så kan det ta sin tid att bilda sig en uppfattning om innehållet. Läst boken har dock Christer Mattson vid Segerstedtinistitutet redan gjort. Om vitboken säger han till SVT:
– Den inkluderar det mesta, också sådant jag inte var säker på att de skulle ta upp.
– Det fanns kvar sediment av rasideologi, nazism och antisemitism i det tidiga partiet, vilket uttrycktes av olika personer och syntes partiets interna och externa aktiviteter. Det var med andra ord möjligt att ge uttryck för extrema uppfattningar även om dessa inte var förankrade i partiets officiella hållning.
För detta bad Jimmie Åkesson om ursäkt under sitt tal i Almedalen, för både sig själv och partiet.
– Jag beklagar djupt och ber om ursäkt för att mitt parti då huserade människor med antisemitiska föreställningar.
Det tycks alltså som ett vitboken är ett seriöst arbete med att beskriva de mörka delarna av Sverigedemokraternas historia och att partiet i sin nuvarande skepnad inte kommer att vifta bort eller försöka nedvärdera innehållet. Det förbättrar relationerna inom Tidösamarbetet i framtiden.
Jag tror inte att Tidöpartierna har någon större lust – eller ingen lust alls – att inkludera Centern i samarbetet, även om partiet skulle visa sig villigt. Frågan är förstås vad som händer om väljarna i september 2026 levererar ett valresultat där förutsättningarna för regeringsförhandlingarna blir svårast möjliga. Och det är inte alls osannolikt.