För vissa är det ett litet ljus i allt det mörka. Det betyder inte att det inte är en tragedi, eller att resultatet inte innebär irreversibel förlust för många familjer – men det förändrar innebörden. För bakom ett ideologiskt hatbrott finns ett systematiskt förakt för andra människor. En kall och cynisk övertygelse om att vissa liv är mindre värda. Det är ondskans yttersta uttryck – att se någon i ögonen och döma dem till döden för vilka de är.
Det här var inte det. Gärningsmannen drevs av psykisk ohälsa, personlig desperation och en dödslängtan som i ett sista fruktansvärt ögonblick drog in oskyldiga människor i hans fall. Det gör inte gärningen mindre fasansfull, men det är inte ett uttryck för ideologisk och kalkylerad grymhet. Det är tragik – inte terror. Sorgen är fortfarande större än ondskan.
Och just därför finns det, mitt i smärtan, en möjlighet för samhället att sörja och läka utan att slitas sönder av en giftig debatt om vi och dem. Ärren hos familjerna kommer alltid att finnas kvar, men såren i samhällsväven är lite mindre djupa.
Men för andra är frånvaron av rasism en besvikelse. Företrädesvis hos dem som gärna framställer sig själva som stora motståndare till just rasism. Vissa har ifrågasatt polisens bedömning med vad som bäst kan beskrivas som hundvissling – antydningar om att polisen medvetet mörkar sanningen.
Andra har pekat på att människor med utländsk härkomst fanns bland offren, som om det i sig vore ett bevis på rasism. Och här blottas något djupt obehagligt. De ifrågasätter ju, förmodligen omedvetet, varför det fanns människor med invandrarbakgrund bland ”vanliga människor.” De som så ofta anklagar andra för att vara trångsynta eller rasistiska avslöjar här hur fyrkantig och etnifierad, läs vit, deras egen del av samhället är.
Vad är det för sorts antirasism när man blir förvånad över att människor med olika bakgrund lever sina liv sida vid sida? Vad är det för sorts antirasism när man blir besviken över att en tragedi inte var rasistiskt motiverad? Om ett brott som speglar samhällets mångfald automatiskt tolkas som ett uttryck för rasism, då har gemenskap nog aldrig varit målet.
När frånvaron av hat blir en källa till frustration, är det inte längre omsorg som driver engagemanget, utan en ideologisk övertygelse som kräver rasism för att ha existensberättigande. I den logiken blir varje händelse ett lackmustest som måste bekräfta tesen, oavsett vad utredningar eller fakta visar.
Men verkligheten är ofta mer komplex. Och när sanningen inte passar mallen kanske det inte är världen som ska ändras, utan motiven. För om det är ett nederlag att ett brott inte var ett hatbrott, vad är det då man egentligen kämpar för?