Eva Nypelius för på Gotlänningens ledarsida fram att oppositionen har ”en viktig roll att kritiskt granska styret, ställa frågor och visa på ett politiskt alternativ”. Och det har hon helt rätt i. Jag skulle ha blivit väldigt överraskad om hon och hennes partikamrater inte tagit chansen att göra det.
Men det som jag saknar från oppositionen är att visa på ett politiskt alternativ. Att kritisera styret för det ekonomiska underskottet utan att själva har några alternativ. Det är mot den inte så obetydliga detaljen som jag riktar in min kritik.
Om den debatt i fullmäktige jag kommenterade hade det inträffat före 2020 då pandemin svepte över världen så hade jag nog inte reagerat som jag gjorde. Men coronaviruset, Rysslands fullskaliga krig mot Ukraina och efterföljande ekonomiska kris har flyttat mina gränser, för nu har det blivit allvar.
Så när läget är som det är och vi vet att Gotlands hälso- och sjukvård är underfinansierad med omkring 300 miljoner kronor årligen samtidigt som inflationen slår extremt hårt mot kommuner och regioner är det överord och föga konstruktivt att kritisera den sittande majoriteten för bristande ledarskap ur ett ekonomiskt hänseende.
För nu är det allvar.
Nu riskeras många viktiga verksamheter i en ekonomisk verklighet som ingen varit med om tidigare. En verklighet som den SD-styrda regeringen med Ulf Kristersson som statsminister medverkar till genom att inte kompensera regionerna i den kris de befinner sig i.
Lägger vi till de krav som nu ställs på kommuner och regioner utifrån säkerhetsläget där det ska finnas en beredskap för klara av en större kris eller till och med krig blir läget för Region Gotland ännu tuffare. För ö-läget försämrar även våra möjligheter att upprätthålla en beredskap värd namnet.
Var ska regionen spara in alla de hundratals miljoner kronor som saknas? Här pratar vi inte om ett stålbad av tunga sparkrav, typ det som genomfördes under den rödgröna majoriteten efter det stora underskottet 2015, utan om en enorm omställning av regionens verksamheter.
Ska Region Gotland fortsätta bekosta verksamheter inom kultur och fritid, eller lägga ner de idrottsanläggningar som inte skolan behöver och alla regionens kulturscener?
Ska regionen fortsätta driva verksamheter som gynnar den gotländska besöksnäringen, eller ska man ta sin hand från allt näringslivsfrämjande arbete och kanske till och med sälja kryssningskajen och kongresshallen för att lämna dem till marknadens nycker?
Eller andra viktiga verksamheter som inte är tvingande men som betyder mycket för gotlänningars liv, exempelvis Första linjen inom psykiatrin och Ungdomsmottagningen, vilket skulle slå oerhört hårt mot barn och unga.
Det var några exempel, men som det ser ut riskerar vi till och med att hamna i ett läge där regionen kan tvingas avsäga sig ansvaret för hälso- och sjukvården. Så allvarligt är läget.
Och i det läget måste våra politiker ta de svåra besluten tillsammans och i samråd.
Jag vet att jag och Eva Nypelius i mångt och mycket tycker lika även om jag oftast letar fram det vi är oense om. Jag vet att hon är en mycket skicklig politiker vilket hon nu behöver bevisa genom att kliva ner från motståndarsidans läktare och ut på plan för att ge Gotland de bästa förutsättningarna som det går att få utifrån ett mycket svårt läge. Och som jag skrev i rubriken, i kris är det alltid bättre att sträcka ut en hand.