Ledare: Hjärtlandet får vänta medan ladugårdsdörrar stängs

Kristdemokraternas svansföring var hög under valrörelsen år 2022. Bland annat bildades det ”Kristdemokratiska Bondeförbundet”, vars syfte var att locka landsbygdsröster från det som partiet kallade ”Sveriges hjärtland”. Det är bara ett par år sedan, men det finns skäl att påminna om att Kristdemokraterna då förenklade landsbygdsfrågorna till ett kommunikativt paket som primärt rymde frågan om priset vid landsbygdens bränslepumpar. Inte huruvida det också skulle finnas människor som kunde stå vid de där pumparna i nästa generation. Med jämförelsevis lågt väljarstöd fick ändå de nya kristdemokratiska bondevurmarna fullt genomslag och Kristdemokraterna fick landsbygdsministerposten i Peter Kullgren. 

Samtidigt blev samma ministers traditionella frågor alltmer brännande i och med att krisen, i vilken form den än kommer, numera syns i horisonten. Det faktum att Sveriges försörjningsförmåga är bristfällig har blivit ett angeläget problem att skyndsamt lösa. Redan år 2023 började lantbrukspressens tålamod med den nye ministern svikta. Peter Kullgren svarade kort och snäsigt på frågor, valde att ställa in ett toppmöte i ministerrådet under Sveriges ordförandeskap i EU eftersom det ”saknades frågor att behandla” och hanterade fiskepolitiken med apati. 

Det Kristdemokratiska Bondeförbundets representanter gick då till försvar: ”[Det] tar tid innan den nya regeringen får genomslag för sin politik. KD:s ministrar driver på av all kraft (…)” (Land lantbruk, 18/4 -23). Nu har vi svaret på hur lång tid det faktiskt tar innan en regering får genomslag för sin politik: för lång. Ett exempel på det är det luftslott till ”Livsmedelsstrategi 2.0” som presenterades den 21 mars i år. Efter valet gjorde regeringen den korrekta bedömningen att den livsmedelsstrategi som antogs år 2017 inte hade nått sitt övergripande mål om att svensk matproduktion ska öka. Strategin behövde därmed uppdateras. Olika varianter av råd och grupper behövde inrättas. Samtal med branschens aktörer behövde hållas. 

Efter 2,5 år av skissande står det nu klart att regeringen valt att skolka från den viktigaste frågan: de mätbara, tidsatta målen för svensk livsmedelsproduktion. Visst innehåller den uppdaterade strategin ett antal vackra ord om resiliens, konkurrenskraft, gastronomi och regelförenkling. Vid sidan om strategin har en åtgärdsplan, innehållandes en rad vällovliga initiativ, presenterats. Men förslagen med större kostym saknas, liksom de av politiken bestämda målen som i sin tur skapar incitament att dra åt samma håll. 

Uppdraget att sätta mätbara mål har delegerats till Jordbruksverket som först ska utreda saken en stund. Det är för dåligt. Svenska matproducenter lider av en regelbörda som mer än fördubblats på en generation, en utmanande kompetensförsörjning som inte blivit enklare efter regeringens införande av lönegolv för arbetskraftsinvandrare, svårigheter att genomföra generationsskiften och bristfällig lönsamhet. 

Varje år stängs ett antal ladugårdsdörrar för sista gången och vad norra Sverige anbelangar kommer snart ingen lokal matproduktion av större mått finnas överhuvudtaget. Kullgren har valt att trycka på snooze-knappen genom att låta Jordbruksverket stöta och blöta frågor som i grunden handlar om politisk vilja. Vad den urvattnade livsmedelsstrategin vittnar om är att den nödvändiga krisinsikten saknas. Kanske tycker inte regeringen att omvärldsläget är tillräckligt oroväckande ännu, eller att det vore enklare att genomföra en folkförflyttning i händelse av kris. Det finns rätt många som bor och verkar i ”Sveriges hjärtland” som inte håller med om det.