Tonläget var mycket högt när drevet mot Inger Harlevi drog i gång. Nu med facit i hand kan man konstatera att det var mycket skrik för lite ull, som det heter i ordspråket. Av de flera hundra tusen som Harlevi anklagades för att ha rest upp för mer eller mindre egen räkning landade återkravet på 6 000 kronor. Något som enligt regiondirektör Stefan Hollmark dessutom var mer en principfråga, än ett regelrätt krav. Regionen verkar se det som att lite skuld får väl ändå Harlevi ta på sig trots att hon inte gjort något egentligt fel.
Hela ”affären” luktar faktiskt lite illa och sett från min vinkel har det handlat om interna strider inom Moderaterna. Något lade ut ett bete och lutade sig sen tillbaka med popcornskålen i famnen. Och vilken show det blev i media. Till och med regionstyrelsens ordförande Meit Fohlin (S) svalde betet med hull och hår.
Det hela slutade dessutom med full utdelning för de som ville ha bort Harlevi.
För oss gotlänningar blev dock notan dyr. Inte nog med att Harlevis påstådda okynnesresor till största delen visat sig omöjliga att ”komma åt” då de följde, eller inte bröt mot, regionens resereglemente, nu visar det sig att notan för utredningen landa på en högre summa än Harlevis flygräkningar de två åren som P4 Gotland grävt fram.
Enligt P4 Gotland hade Harlevi flugit till viktiga möten för omkring 200 000 kronor de två år lokalradioredaktionen undersökt, och nu kan P4 Gotland visa att utredningen om hennes resande landar på 358 000 kronor.
I samma reportage på P4 Gotland försvarar regiondirektören dock kostnaden då det inte enbart var Harlevis resande som undersöktes, utan även hur regionens resepolicys fungerade.
Och jag kan hålla med Hollmark, utredningen kan visa sig vara en billig väg ut ur ett reseregelverk som inte verkar fungera som det är tänkt. Regionen kan nog tjäna in de 358 000 kronorna rätt snabbt genom att få fram ett resereglemente som fungerar och där bara nödvändiga och beslutade resor får göras på regionens bekostnad.
Resa bör man annars dör man skulle man kunna skriva om de flesta företag och organisationer på Gotland. Om vi inte tar för oss tar någon annan för sig. Generellt behöver vi gotlänningar ta på oss uppdrag utanför öns kustlinje. Oavsett om det rör sig om företag, organisationer eller regionen.
För att Gotland ska få så bra förutsättningar som möjligt krävs det att det finns gotlänningar som tar på sig uppdrag som helt eller delvis ”tvingar” oss att resa.
Det räcker inte med de två riksdagsplatserna vi har eller Länsstyrelsen uppdrag. Lokala idrottsförbund, fackförbund, politiska partier och andra landsomspännande organisationer måste självklart jobba för att både hitta och stötta de som är villiga att ta på sig att föra deras talan. Där ingår att skapa bra förutsättningar för att kunna fullfölja uppdragen.
När det gäller regionen så behöver Gotlands speciella förutsättningar visas upp oss för att viktiga verksamheter ska veta hur vi har det. Vi måste ta uppdrag i nationella, och med internationella, forum. Allt från olika uppdrag inom Sveriges kommuner och regioner till andra liknande forum där våra gotländska förutsättningar finns, eller borde finnas, med på dagordningen.
Samtidigt måste regionen granska vilka uppdrag som ska gå på skattebetalarnas konto. Vilka uppdrag som våra politiker och tjänstepersoner kan utföra under arbetstid och vilka resor som är förenade med de uppdragen.
Det är här som den utredning som nu gjorts bör bli användbar. Nu kan regionen se över de reglementen som finns och fixa till dem så de funkar med den verklighet vi nu lever i. En verklighet där det är viktigt att Gotlands intressen tas till vara på ett så bra sätt som möjligt. Där de utmaningar som vi har som landets enda ö-region och som enda kommunen med regionansvar marineras in alla de makthavare som har ansvar för att hela landet ska kunna leva.
Men det finns samtidigt en ekonomisk verklighet som inte medger vare sig stora eller små utsvävningar.
Här måste de nya resereglerna balansera mellan behov och ekonomi, vilket inte blir så enkelt.
Trots det faktum att utredningen kommer bli användbar känns det lite märkligt att det höga tonläget från drevet mot Harlevi utmynnar i en utredning som blev betydligt dyrare än de resor Harlevi anklagades för att ha gjort med egen vinning och på skattebetalarna bekostnad.
För att då inte nämna att det hela slutade i en principfråga där Harlevi fick betala tillbaka endast 6 000 kronor av de 200 000 hon rest för de två senaste åren. Det kan man kalla mycket skrik för lite ull.