När hon talade om att ”landsbygdens, småorternas och förorternas barn inte ska behöva starta livets 100-meterslopp 10 meter bakom alla andra”, flög mina tankar till Fårösund. ”Vilket postnummer du råkar födas med ska inte avgöra vilka chanser du får”, sade Anna-Karin Hatt (C).
Nej, postnummer 624 67 eller 624 62 för Fårö-barn och unga i Fårösund ska inte vara nitlotter i livets lotteri. Men på Gotland är skol-geografi ett tråkigt ämne. Inte kartboken, utan bristen på likvärdighet när det fattas behöriga lärare och svaret inte är att lägga ner skolor och flytta barn, för att det enbart föder ny o-likvärdighet.
I mitten av april skrev jag om det oacceptabla sveket mot norra Gotlands barn. Elever på Fårösundsskolan har på grund av lärarbrist blivit av med hundratals lektionstimmar de senaste åren.
De niondeklassare som nyss sprang ut på sommarlov har gått miste om stora delar av den biologi, fysik, kemi och teknik de borde ha haft. När deras allra sista termin i grundskolan startade efter jullovet i år hade de bara haft cirka 130 av de 380 lektionstimmar de har rätt till under sin högstadietid, rapporterade Helagotland. Med Anna-Karin Hatts ord har de alltså blivit ifrånsprungna i livets lopp.
”Skolans viktigaste uppgift är att ge varje barn det som behövs för att kunna gå sin väg”, sade hon. På den punkten lyckas inte Gotland ge alla sina små invånare rättvisa förutsättningar. Det är en ofattbar orättvisa att somliga riskerar att få en så mycket sämre start i livet.
Skillnaden i mattekunskaper när en kille eller tjej går ut nian kan vara så mycket som all inlärning under ett helt högstadieår, hävdade Anna-Karin Hatt. Och verkligen inte för att landsbygdens barn är mindre smarta, eller mindre flitiga.
Den nytillträdda centerledaren är något på spåren när hon vill komma åt sveket mot landsbygdens barn, utjämna skolans geografiska klyftor. Hon vill se ett nytt nationellt mål för skolan. Om tio år, när de barn som börjar förskoleklass i höst går ut nian, så vill C att de geografiska orättvisorna ska vara helt utraderade ur den svenska skolan. Inte enkelt, men med rätt reformer och tydligt fokus så måste det gå, säger Hatt. Varje lärare måste få den utbildning som behövs. Alla skolor måste ge obehöriga lärare möjlighet att bli behöriga. Skolor som anställer behöriga lärare ska få högre ersättning än de skolor som inte gör det.
Beroende på hur den reformen ser ut riskerar den ju att också kunna öka klyftor, hann jag tänka. Ska ”framgång föda framgång?” De som redan lyckats rekrytera behöriga gynnas, när det är de som inte lyckats som behöver moroten? Den reformen behöver filas på, kalibreras så att den träffar rätt.
Centerpartiet vill ”göra upp med åratal av underinvesteringar” i skolan sade hon. Uppgiften är stor, för att inte säga enorm. Hur mycket pengar det skulle krävas att få behöriga lärare på alla tjänster i den svenska skolan berörde hon inte i ett enda andetag.
Men norra Gotlands barn ska inte behöva ha en hårdare vardag än andra, med restider på uppåt tre timmar om dagen tur och retur till skolan, för att bussas till lärare. Så som modell kan hon ju börja räkna på Fårösundsskolan. Eller varför inte hela Gotland som pilotprojekt för den matematiska uträkningen vad det kostar att få behöriga lärare på plats. Vad summan än blir är det en roligare utgift än kostnader som kan uppstå senare som konsekvens av att somliga trillar igenom det skyddsnät som skolgång är i livet.
”Vägen vi vandrar formar oss, men vi formar också vägen”, sade Anna-Karin Hatt (C) i sitt första partiledartal i Almedalen. Hon tog avstamp i den grusväg hon växte upp utmed för att prata om sitt Sverige. Nästa år i september vet vi om den vägen leder henne tillbaka till regeringskansliet, Rosenbad.