Efter skidtävlingar hör vi inte sällan hur svenska toppåkare skyller dåliga placeringar på skidor och vallning. På ett liknande sätt hör vi nu regeringen beklaga sig över landets dåliga ekonomiska utveckling. Det är inflation, krig i Ukraina och en administration i USA som ställer till det.
En väsentlig skillnad mellan svenska skidåkare och regeringens ekonomiska politik är resultatet. Medan svenska skidlöpare med dåliga skidor tappat topplatser till andra topplöpare har den svenska ekonomiska utvecklingen helt andra länder att tampas med.
Skulle svenska skidåkare skylla på dåliga skidor när de fått slåss om VM-placeringar med greker eller colombianer hade vi nog tvivlat. Så dåliga skidor kan inte ett svenskt vallateam leverera till sina toppåkare. Det måste med andra ord vara fel på något annat. Åkarens form exempelvis.
Den svenska regeringen har som alla andra regeringar i världen att tampas med inflation, krig i Ukraina och en administration i USA som ställer till det. Men till skillnad från våra skidåkare ligger den svenska ekonomiska utvecklingen i botten och så brukar det inte vara.
När den stora ekonomiska krisen slog till 2007 – 2008 klarade sig Sverige rätt bra. Den dåvarande finansministern, Anders Borg, blev något av en internationell celebritet och fick dessutom fina utmärkelser för sitt sätt att sköta landets ekonomi. Jag och många med mig var inte nöjda med de åtgärder som vidtogs då de drabbade många av samhällets svagaste. Vi såg att det fanns andra sätt att lösa krisen, men landets ekonomi klarade sig utmärkt.
Under pandemin fördes en helt annan ekonomisk politik i landet. En som jag var mer bekväm med. Även då klarade sig Sverige bra i en internationell jämförelse.
Men nu under Tidöregeringen har landets ekonomiska utveckling hamnat i bottenträsket. Utan andra jämförelser brukar vi ha en betydligt bättre ekonomisk utveckling än både Grekland och Colombia, vilket inte är fallet nu.
Vi ser hur regeringens praktiserande av hästskitsteorin, även kallad nedsippringsteorin, missgynnar alla utom de absolut rikaste. Men inte ens de går helt skadefria när den ekonomiska utvecklingen i hela landet går extremt trögt.
Vad är det då som skiljer hästskitsteorin som Kristersson och Svantesson praktiserar från det som Fredrik Reinfeldt/Anders Borg och Stefan Löven/Magdalena Andersson gjorde.
När ekonomin går trögt måste den smörjas med pengar, om man vill få fart på den. Borg förde från början en politik där jobbskatteavdragen, sänkning av arbetsgivaravgifter och RUT/ROT-avdrag ingick vilket även funkade bra som smörjmedel när krisen slog till. Andersson använde statliga bidrag och avtalen om korttidspermittering. Under pandemin var Sverige inte heller helt stängt vilket gjorde att landets ekonomi ändå gick runt, om än lite trögt.
Det Tidöregeringen nu gör är att de sänker skatterna för de med höga inkomster medan de som redan har små marginaler får det ännu tuffare genom höjt högkostnadsskydd på medicin och borttagandet av det extra bostadsbidraget.
Det innebär att de med sämst ekonomi tvingas spara in på sina inköp medan de med stora inkomster lägger sina pengar på sparkonton eller sällanköpsvaror. Det smörjer inte det ekonomiska systemet.
Det hade varit klokare att genomföra åtgärder som gör att de med låga inkomster får råd att köpa mat till hela familjen, och eventuellt något lördagsgodis eller en födelsedagspresent till barnen. Då hade hjulen blivit smorda av att den dagliga handeln hållits på en hyfsat hög nivå.
Det är när barnfamiljer kan köpa den mjölk, ost och smör de behöver som hjulen blir smorda. När det förs en ekonomisk politik som gör att familjerna har råd att köpa mat så att alla i familjen kan äta sig mätta då snurrar även de ekonomiska hjulen på rätt bra.
Då brukar även svensk ekonomi hålla en bra standard internationellt sett.
Men det vi ser nu när vi har samma förutsättningar som resten av världen, men har en ekonomisk utveckling som ligger i bottenskiktet, internationellt sätt, är att Tidöpartiernas praktiserande av hästskitsteorin gör Sverige sämst i klassen.