När Simona Mohamsson klev ut på Almedalens scen var det som den färskaste partiledaren någonsin, med bara någon timme på posten. Jag tyckte hon gjorde bra ifrån sig, även om det inte var några politiska nyheter som levererades. Lite raljerande skulle man kunna säga att killen vid grillen är borta, men både grillen och korven är kvar även om det valts en ny grillmästare.
Att hennes tal skulle handla en hel del om hennes bakgrund var naturligt ur två perspektiv. Hon okänd för de flesta och behöver göra sig ett namn för den breda allmänheten men hon har ju samtidigt en mycket intressant familjebakgrund väl värd att berätta.
Hennes pappa är palestinier, hennes mamma kommer från Libanon och själv är hon född i Tyskland. När familjen kom till Sverige var Simona Mohamsson åtta år.
Vad jag uppfattar av hennes berättelse blev hon och hennes familj väl mottagna i det nya landet. Så väl mottagna att pappan i en gest av respekt, tacksamhet och stolthet försvenskade familjens efternamn.
Det är en historia väl värd att berätta och håll liv i. En historia som tydligt pekar finger till de som menar att invandrare är roten till allt ont som händer här i landet.
För familjen Mohamsson är inte ensamma om sin berättelse. 2024 fanns det enligt SCB 2,2 miljoner utlandsfödda i Sverige.
I sitt tal berättar hon att hennes kärlek till det Sverige som välkomnade henne och hennes familj står starkare än någonsin.
Hon meddelar också att hon är stolt över att leda ett parti som sitter i en liberal borgerlig regering.
Och det är här jag inte längre hänger med. För vilket Sverige har det blivit av den politik som den, enlig henne, liberala borgerliga regeringen levererar.
I sin berättelse om sin familj är det välkomnandet till Sverige som sticker ut och jag anser att just välkomnandet är en stor del av en lyckad integration.
Men hur välkomnas nya svenskar i dag, av den regering som Mohamsson är så stolt över?
I dag välkomnas inte nya svenskar in i landet, i dag välkomnas de däremot att lämna landet och åka hem igen.
Och de invandrare som ser Sverige som sitt hem och inte tänker åka tillbaka till vad de nu lämnade, ska passa sig noga för med Mohamssons parti i regeringen är invandrarnas vandel under myndigheternas lupp, och misstag kan komma att leda till utvisning.
Och vem vet, hade Simona Mohamsson växt upp i det Sverige vi är på väg emot med den regering hon är så stolt över hade kanske det lilla bruk av cannabis hon erkänt varit droppen som fått myndigheternas vandelsbytta att rinna över.
Mohamsson deklarerar att hon som partiledare för L kan samarbeta med alla partier eftersom det är det politiska innehållet som är viktigt inte det politiska spelet. För politiskt spel bygger inga kärnkraftverk eller levererar stödpaket till Ukraina.
Där kan jag tillägga att det inte heller är det politiska spelet som drar in bistånd till Simona Mohamssons pappas landsmän i Palestina, eller höjer återvändarbidrag för att försöka minska antalet invandrare i Sverige. Det är den regering som Mohamsson är så stolt över.
Jag brukar skriva att det är lätt att vara en person med borgerliga värderingar då de ändå väger rätt tung i landet, vilket bevisas av att riksdagen sen valet 2006 har haft en majoritet bestående av partier på högersidan.
Men jag tänker att det är nog svårt för någon med borgerliga värderingar att hålla sig trogen med ett och samma parti över åren.
Den borgerliga politiken består men vilket parti som driver den förändras med tiden. I dag saknas ett socialliberalt parti men på den högra sidan av den borgerliga skalan är det trångt.
Och utifrån de besked som Mohamsson gav i sitt jungfrutal i Almedalen som nyvald partiledare kommer Liberalerna att fortsätta vara ett borgerligt parti bland de andra på högersidan och inte det liberala parti man skulle kunna tro av namnet.