När vänstervindarna blåste som värst under 1970-talet fick PG Gyllenhammar rådet att klä sig i rutig skjorta när han gick ned till jobbarna på golvet i Torslandafabriken. Han vägrade. Han hade burit kostym och slips sedan första dagen i skolan. Att försöka lura arbetarna att han gick i rutig skjorta skulle bara vara respektlös, menade Volvodirektören.
Det finns något motsägelsefullt att medan Sverige var som mest jämlikt blev aristokraten Gyllenhammar år efter år vald till Sveriges populäraste person. Den mångårige Volvochefen och industrimannen med sin knarrande överklassociolekt blev folkkär. Kanske just därför att han inte förställde sig.
Gyllenhammar var född till makt. Efternamnet kom från en småländsk krigarsläkt men stamtavlan var större än så. Själv höll han fram det skotska och det judiska arvet på mödernet. Far och farfar hade varit direktörer inom försäkringsbranschen. Nätverket av släkt och vänner var betydande med namn som Palme och Wallenberg. Medan Sverige officiellt präglades av folkrörelser och demokratisering fanns det fortfarande en skara familjer som hade direktvägar till makt inom näringsliv, media och politik.
Kanske borde Gyllenhammar ha blivit politiker. Även om han var verksam inom näringslivet verkar hans medvetande hela tiden varit inriktad på den politiska sfären. Han och den första hustrun Christina var engagerade i Folkpartiet. Gyllenhammar har hävdat att han vid ett tillfälle var aktuell som Folkpartiledare.
Skulle Gyllenhammar valt politiken hade han haft fallenhet för den. Han var en mästare i att bygga sitt personliga varumärke i media och han såg till att företagskulturen och produkterna på Volvo stämde med tidens politiska ideal: det trygga och folkliga. Flera av hans stora planer som Renaultaffären eller samarbetet med Norge var också närmast politiska i sin vision.
Men Gyllenhammars politiska tentakler gjorde också att han såg problem vid horisonten. Själv har han förklarat det med att moderns judiska bakgrund tidigt gav honom en viss känslighet. Av hennes 49 släktingar som var kvar i Europa under andra världskriget mördades alla utom en. Detta skedde under Gyllenhammars barndom och betydelsen av förintelsen verkar ha vuxit för honom med tiden.
När Tyskland återförenades var Gyllenhammar inte positiv. Han tyckte inte att landet hade gjort upp med sin historia. På 1990-talet var det en apart åsikt att ifrågasätta Tysklands trovärdighet som demokrati. I dag, då extrempartierna i landet växer, tänker allt fler i samma banor.
Mot slutet av sitt liv bekymrade sig Gyllenhammar för utvecklingen i världen generellt. Krigen och handelshindren, men också de växande klyftorna där kapital samlades hos några få medan medelklassen i västvärlden halkade efter. De nya techjättarna var enligt Gyllenhammar ”oförskämt rika”. Särskilt ondgjorde han sig över demagogernas återkomst – och om hur Donald Trump uttryckte sig. Kanske tyckte sig Gyllenhammar se hur världen alltmer liknade den han föddes in i år 1935.