Läroboken måste åter bli norm i skolan. Från 1990-talet och framåt har det rått lite av vilda västern i svensk skola, på många plan. Ett av dem har varit läromedel. Skolorna har sparat in på skolböcker, inte sällan med argumentet att man i stället satsar på digitala verktyg.
Men skolböcker och digitala hjälpmedel är inte motsatser utan något som bör användas som komplement i god undervisning. Det visar inte minst olika enkäter som gjorts bland lärare. Två tredjedelar tycker att böcker är mycket viktiga i undervisningen, men bara en tredjedel tycker att digitala verktyg är det. Bakom siffrorna ligger knappast motstånd mot förändring utan snarare en krass erfarenhet.
Digitala verktyg blir ofta tidstjuvar när en hel klass ska slå upp sina datorer och logga in i olika övningar. Kurser som bara bygger på digitala inslag och stenciler blir lätt svåröverskådliga för elever och föräldrar. Samtidigt skapar de merarbete för lärarna som måste lägga mycket extra arbete på att förbereda lektioner. Arbete som dessutom sällan ryms i schemat och som ofta måste utföras obetalt.
Läroböcker däremot ger en struktur åt en kurs. Läraren kan ta stöd av läroboken i planeringen och i lektionsdesignen. Elever och föräldrar kan enkelt följa med och får genom boken en överblick över mål, innehåll och framåtskridande. Elever kan lättare ta igen efter frånvaro och vikarier får det lättare att hoppa in utan att undervisningen bryts.
Kort sagt ger läroboken stadga åt undervisningen. Den gamla skollagen slog fast att eleverna skulle ha skolböcker till ”vinnande av fasthet och sammanhang i kunskaperna”. Orden är gamla men har fortfarande bärkraft. Idag ser en del läroböcker och övningsböcker som symbol för så kallad korvstoppning. Men när de infördes handlade det om en rättighetsreform. Tillgången till gratis skolböcker demokratiserade utbildningen och gjorde att barn från hem utan studievana också kunde följa med i undervisningen.
Regeringen har hörsammat bristen på läroböcker i skolan. I mars beslutade man om särskilda statsbidrag som skolorna kan söka för att köpa in böcker – 685 miljoner för 2023 och 500 miljoner årligen kommande år. Regeringen har också lagt en proposition om att i skollagen ytterligare betona elevers rätt till goda läromedel och landets lärarutbildningar har fått nya riktlinjer om att faktiskt utbilda blivande lärare om hur man praktiskt använder läromedel i undervisningen.
Gott så. Men ändå är inte alla lugna. Nyligen skrev till exempel företrädare för 14 ämneslärarföreningar en debattartikel i DN med rubriken ”Lärare skriker efter läromedel”. Vad som fortfarande upplevs som problem är bland annat att statsbidragen är otillräckliga. Skolorna har sparat in på läromedel under lång tid och behoven är därför stora. Vidare är de läromedel som finns ute ofta av varierande kvalitet. Vissa läroböcker är starkt politiskt vinklade, andra innehåller regelrätt reklam, några är till och med framställda av kinesiska staten. En genomrensning behövs.
Sedan vilar förstås ett stort ansvar på skolans huvudmän – både kommuner och fristående. Det är de som måste lyssna till lärarna, forskningen och till regeringen, och verkligen ge tillbaka den tryckta läroboken sin status i undervisningen. Lärobok måste få bli det normala igen – gärna kompletterad av det allra senaste inom digital teknik. Först då kan vi börja göra de galna åren från 1990-talet och framåt till en parentes i svensk skolhistoria. Tyvärr är nog instinkten att spara på böcker hårt rotad bland kommunala tjänstemän så här behövs uppföljning och kontroll.