Det var då för väl, var min första reaktion när jag på Helagotland läser att utredningen om miljöbrott i Hästnäs åter är i gång.
Anno 2025 borde det vara brottsligt att sprida tungmetaller i mark och vatten. När det dessutom sker i vattenskyddsområde och drabbar ett flertal privata vattentäkter kändes det märkligt när polisutredningen som initierats lades ner.
Jag tänker att oavsett uppsåt ska det vara olagligt att orsaka att mark eller vatten blir förorenat. Vi har kommit så mycket längre nu 2025 än på den tid då olika verksamheter fick sprida miljöfarliga ämnen lite hur som helst. Föroreningar som vi nu tvingas ta hand om med stora kostnader som följd. Jag tänker då exempelvis på de stora föroreningarna som påträffats vid Södervärn skolan, på Furulund i Visby och ute i Vall där Södervägs brädgård impregnerade trä med kreosot.
Vi vet också att det finns farliga ämnen i Bogeviken i Slite, föroreningar som troligen kan härledas till cementfabrikens verksamhet där delar av Västra brottet använts som avstjälpningsplats för diverse material genom åren.
Det som hänt i Hästnäs är av en helt annan karaktär. Det en relativt vanlig process för att förbättra grusvägar som gått snett på grund av både otur och dålig planering. Det har inte funnits något uppsåt eller setts någon risk utifrån hur jobbet var tänkt att utföras. Men en av grävd kabel och en semesterresa senare står vi där med en väg som lakar ur sig miljöfarliga ämnen och förgiftar brunnar.
I många av våra lagar finns en tanke att vållande, oavsett uppsåt eller ens om någon annan lag brutits, ska vara straffbart. Allt för att undvika olyckor som tillkommer genom oaktsamhet. Det är ju så våra straff ska ses, som förebyggande där du vet att ditt handlande kan få följder och att du därför tänker till innan du gör något som kan få straffrättsliga följder.
Nu finns det fler problem med olika former av utsläpp och föroreningar vilket jag skrivit om tidigare. Jag tänker då på att de inte tas omhand direkt och därmed får större spridning. En spridning som ökar för varje dag man väntar med saneringsarbetet. Precis som det som händer i Hästnäs, där tungmetaller och andra miljöfarliga ämnen lakas ur vägen och förgiftar brunnar dag efter dag, i över två år.
I artikeln på Helagotland berättar en av fastighetsägarna som fått sitt dricksvatten förorenat hur glad han blir för beskedet att åklagare återigen öppnar ärendet.
Fastighetsägaren hoppas nu att regionen får vatten på sina beslutskvarnar så de maler fortare och snart kommer till ett för fastighetsägarna positivt besked. Det vill säga att det ämne som lagts ner i vägen och som nu lakar ur sig miljöfarliga ämnen tas bort så fort som möjligt.
Så här i nådens år, 2025 efter Kristus, känns det verkligen inte okej att miljöfarliga ämnen ska spridas under en så lång tidsperiod utan att något görs åt saken. Att den första förundersökningen dessutom lades ner var ett underkännande av våra miljölagar.
Men nu när ärendet öppnas igen känner jag, trots allt, att det ännu finns ett litet hopp för vår svenska miljölagstiftning.