Det här är ingen moralpredikan om dagens ungdom och deras motorer. Men deras föräldrar kan vara värda en predikan. Börjar med en fråga: Var är ni?
Den senaste tiden har de årstidsrelaterade inläggen dykt upp i sociala medier igen. När snön kommer är det som om något ont flyger i de annars så långsamma fordonen med röda trianglar i aktern. Somliga kan bara inte låta bli att slingra, sladda omkring och ge snökäpparna en ”assul-kick”.
Urkorkat såklart. Det säger något om ofärdiga hjärnor eller bara brist på konsekvenstänk. Men jag tror inte att hot om polis eller ordningsböter får någon att sluta. Arga grannar intill vägen och ilskna röster i sociala medier adderar i värsta fall bara mer spänning till det äventyr som stavas buskörning. Hög volym, dunkande musik och skytteltrafik på annars stillsamma gator och vägar.
Polisen har inte resurser att stoppa buskörningarna, löd Helagotlands rubrik efter trettonhelgen. Ok för mig. Jag tycker att deras muskler och medel kan användas bättre än till att uppfostra inte så kriminella ungdomar som ändå har åkt från platsen när patrull kommer fram. Om buskörningen sker utanför Visby vill säga.
En gång sparade jag själv polisen ett motorbusrelaterat ärende. Det hände sig på den tiden då Staffanshyssen var utbredda i min hemsocken. Natten mellan juldag och annandag, Staffansnatten, kunde vad som helst hända och gjorde det också. Buset hos mig gick ut på att bilen mer eller mindre stod på fälgarna. Däcken pysta på luft. Utan kompressor och med bara ett reservhjul var det ett taskigt bus. Men det var bra spårsnö.
Jag följde hjulspåren i snön och någon kilometer senare visste jag i vilket hus de satt och kanske skrattade gott åt sina ljusskygga nattliga äventyr. Jag knackade inte på. Men jag åkte hem och ringde till den som jag förmodade hade Staffanstollarna under sitt tak. Framförde mitt ultimatum: Klockan 14 i morgon ska jag ha min bil. Då ska det vara luft i alla däcken. Annars polisanmäler jag.
Snackade nog om möjliga brottsrubriker. Hemfridsbrott, ofredande, skadegörelse, egenmäktigt förfarande. Kanske var ingen rubrik ens rätt och riktig. Kanske gjorde jag mig själv skyldig till ett olaga hot. Nej, det var inget hot. Bara en upplysning om konsekvens. Vad som skulle hända om inte min bil var körklar när jag skulle ha den. Hörde i luren: ”Men…det går ju inte… hur ska vi… ”
Jag avbröt: Jag skiter i hur ni gör. Klockan två behöver jag bilen.
Som Fantomen ungefär. Hård mot de hårda.
Jag föreställer mig att ”straffet” att behöva kräla runt min bil i snön, på knä för att återställa däckordning efter vållad oordning, var lika effektivt om inte mer svidande än en polisiär ordningsbot.
Kanske ska det inte gå till så. Men jag tänkte nog, då som nu, att det inte var en polissak utan någons föräldraärende. Som borde gå att lösa utan samhällets inblandning.
Om man på riktigt känner sig hotad och vet att den man vill klaga på har våldskapital är såklart inte min metod rekommendabel. Men annars tror jag på pinsamma konfrontationer. Är det inte fler sådana ”hörrni- lägg av”-samtal vi behöver ta, i stället för att tänka att lagens långa armar ska räcka till allt?
Det ska sägas att jag tagit sådana samtal och mötts av: ”DU ska hålla käften” också. Men då vet jag det.
Kanske den som Facebookar ut sin ilska över buskörning vet vilka det är som ska adresseras. Ofta kanske föräldrar vet det också. Så ta snacket om ni inte gjort det. Om hur, de ”för kul” nerkörda, snökäpparna kan rädda liv. När ambulansen kan vråla fram i den hastighet som en utryckning kräver; med orangea snökäppar som fyrar i snöröken där sikten annars är noll.
Ge fan i snökäpparna så ringer inte jag polisen.