En majoritet av riksdagens ledamöter har nu gett regeringen sparken även om det finns en viss övergångstid. Problemet är att de fyra partierna som röstade för ett misstroende inte har någon gemensam plan för framtiden. Den pakt som bildades när Vänsterpartiet tog Sverigedemokraterna i hand och stödde SD:s misstroendevotum hade ett enda gemensammat mål, nämligen att avsätta regeringen.
Så nu är vi i det närmaste tillbaka där vi stod dagen efter valet 2018 och riskerar återigen att få en tid med en övergångsregering utan mandat att ta några egna initiativ. Detta mitt i en pandemisk och ekonomisk kris, vilket knappast kan kallas att ta ansvar för landet och dess befolkning.
Under de senaste dagarna har vi visserligen fått höra två saker som sätter situationen i ett litet annan dager. Talman Andreas Norlén har meddelat att han kommer snabba på en eventuell talmansrunda, vilket är välkommet. Mycket av det som var tvunget att diskuteras igenom, på grund av det nya parlamentariska läget, klarades av under hösten och vintern 2018–2019 och behöver inte diskuteras igen.
Vi kan med andra ord räkna med en betydligt kortare tid än de 134 dagar det tog då, innan vi har en ny regering eller ett extraval. Om det nu blir en nu talmansrunda. Statsminister Stefan Löfven har själv möjlighet att utlysa nyval vilket skulle ge talmannen en lugn sommar med möjlighet att samla på sig nya kakrecept, då hans arbete i så fall inte tar sin början förrän efter extravalet.
Det andra som hänt som ger förändrade förutsättningar är Liberalernas ändrade politiska inställning. L gav under dagen beskedet att de tänker sig stödja en borgerlig regering redan nu då partiet anser att misstroendet även riktade sig mot Januariavtalet och att avtalet därmed har fallit.
Men även om Liberalerna nu ser Kristersson som den givna statsministerkandidaten samlar det högerkonservativa blocket inte ihop en majoritet av riksdagens ledamöter.
Men dessa två av varandra oberoende förändringar jämfört med hösten 2018 förändrar inte möjligheten att lösa den nu uppkomna politiska krisen. Man kan väl även tillägga att förhållandet mellan Vänsterpartiet och deras eventuella framtida samarbetspartners är minst sagt frostigt.
Så frågan är vad som händer nu? Hur kommer det politiska kaos som V, SD, M och KD nu skapat att lösas? Det vet vi inte. Men en sak är säker, nu är det upp till de partier som verkligen vill ta ansvar att återigen kavla upp ärmarna och börja jobba. För de partier som nu valt att rösta bort regeringen saknar, till skillnad från Jönssonligan, en gemensam plan.