Bofride vill i sin ledare begrava det som kallas ”dirty campaigning” och gräver en riktigt djup grop för det ändamålet. Problemet är att hon själv hamnar i gropen.
Utan att göra någon djupare analys av de påståenden som ledaren innehåller är den ett tydligt exempel på problematiken som den politiska debatten har. Var går gränsen för en sund politisk debatt och var börjar smutskastningen?
Jag anser rent allmänt att direkta personangrepp där den politiska frågan inte ens debatteras är att gå över gränsen. Det är inte okej att försöka förminska sin politiska motståndare och jag anser det helt förkastligt att använda öknamn på de man debatterar mot. Att medvetet ljuga är inte heller något jag tycker ska få förekomma. Men var går gränsen mellan att ljuga och att spetsa till retoriken?
Jag tycker att den politiska debatten ska kunna innehålla överdrifter och vass retorik, så länge det inte går för långt. Det är lita av tjusningen med politik, att frågor kan spetsas till rent retoriskt för att sedan bemötas på samma sätt. För så länge debatten är öppen för alla och då alla får komma till tals är det ingen risk att väljarna blir felinformerade. Då har de möjlighet att själva ta ställning, vilket är grunden i det demokratiska samhället. Men att, som Bofride gör i sin ledare, fördöma de uppenbara övertramp som görs av Donald Trump och samtidigt jämföra dem med det arbete som gotländska oppositionspolitiker bedriver är att gräva en grop åt sig själv.
Bofride beskriver också i sin ledare att det politiska tonläget på Gotland höjts efter valet 2018, något jag inte håller med om. Under de två år som gått med ett borgerligt minoritetsstyre har den rödgröna oppositionen inte krävt någon nämndordförandes avgång, vilket den borgerliga oppositionen gjorde så sent som 2016-17. Från företrädare för den rödgröna oppositionen har det framförts ifrågasättande av lagligheten för Romapaketet utifrån EU-lagstiftningen om otillbörligt gynnande. Ett beslut som kommer att prövas av domstol, efter att en privatperson valt att överklaga beslutet. Detta skulle, om man är snäll, kunna likställas med den laglighetsprövning som gjordes av regionfullmäktiges beslut 2016 att tillåta nämnderna att göra underskott. Något som den dåvarande borgerliga oppositionen högt och tydligt uttryckte kunde vara olagligt, men efter domstolens granskning var helt i sin ordning. Det som gjorde den borgerliga oppositionens kritik mot beslutet extra intressant var att de själva hade gjort precis samma sak vid två tidigare tillfällen.
Uttryck från den förra oppositionen om att deras motioner inte togs tillvara just på grund av att det var oppositionens motioner gjordes titt och tätt, vilket även den nuvarande oppositionen ger uttryck för. Oppositionen byter färg men manuset förblir detsamma. Något som i sig är lite intressant.
Jag har tidigare beskrivit den skillnad jag ser mellan den förra borgerliga oppositionens upptrissade sätt att debattera jämfört med den nuvarande rödgrönrosas. Jag har då påpekat att den nuvarande oppositionen haft stora möjligheter att höja tonläget, men att de förhållit sig sakliga. Exempelvis har de kritiserat det ordförandebeslut som Eva Nypelius tog i december på ett sakligt sätt, vilket kan jämföras med det personliga drev som Åke Svensson utsattes för efter ett liknande beslut. Den rödgrönrosa oppositionen valde också att vara mycket återhållsamma i sin kritik när Eva Nypelius åkte på semester i början av coronapandemin.
Att debattera politik innebär en svår avvägning mellan tillspetsad retorik och att gå för långt. Frågan om var gränsen går måste ständigt debatteras och övertramp påpekas och kritiseras. Men det gotländska debattklimatet har tvärtemot Bofrides syn på saken blivit bättre. Mer politiska frågor som diskuteras och förs fram på en bra nivå istället för drev riktade mot person och krav på att nämndordföranden ska avsättas.