Husägare föreslås få ta notan för klimatanpassningar. En nota som kan bli redigt saftig för en enskild fastighetsägare – upp till tio procent av marknadsvärdet. Kostnad som kommunen ska få ta ut för att skydda mot förhöjda havsnivåer eller andra klimathot. Det är förslaget i utredningen om klimatanpassning som presenterades tidigare i veckan.
Intensivare och mer frekventa skyfall samt stigande havsnivåer beräknas vara de största klimatriskerna för bebyggda områden enligt utredningen. Fastighetsägare med hus belägna längs kusten och i andra områden som riskerar att drabbas av översvämningar, ras eller andra klimatrelaterade problem, är de som främst kan komma att omfattas av de nya reglerna.
Regeringen gav utredaren i uppdrag att föreslå förändrad lagstiftning för att effektivisera den lokala klimatanpassningen och tydliggöra både ansvarsfördelning och finansieringsmodell. Resultatet är tydligt vad gäller ansvaret för anpassningar om havet stiger. Det tillhör staten. Det är frågan om finansiering som är kontroversiell.
Utredaren vill nämligen se en medfinansiering av kommunala klimatanpassningsåtgärder. Om en kommun bygger en barriär för att skydda till exempel ett kommunhus som ligger nära ett vattendrag som ofta svämmar över, kan kommunen även tvinga ägarna till de bostadshus som ligger i närheten att vara med och betala.
”För att avgiften inte ska bli orimligt hög i det enskilda fallet får avgiften för en fastighet inte överstiga tio procent av fastighetens marknadsvärde,” skriver utredaren. Men det kan faktiskt fortfarande bli orimligt högt för någon med begränsade inkomster. Marknadsvärdet på ett hus är ju som bekant inte realiserat förrän huset säljs. Enligt Svensk Mäklarstatistik är medelpriset för en villa på Gotland 3,99 miljoner kronor det senaste året. Tio procent i klimatanpassningsavgift blir då 399 000 kronor, ingen liten summa precis.
En motivering till medfinansiering är att de husägare som bor i närheten gynnas mer av skyddet än andra kommuninvånare. Det är en underlig ordning som utredaren föreslår. Vi skattebetalare är vanligen alla med och finansierar kostnader för kommunala projekt av allmänintresse. En lekpark gynnar ju de barnfamiljer som bor i närheten mer än andra i kommunen, det är fortfarande något allas skatt går till. Även om jag inte äger någon cykel, går mina skattepengar till cykelvägen. Varför ska den principen frångås nu? Och inom vilka andra områden kan man tänkas sluta finansiera gemensamma kommunala projekt av allmänintresse med skatter?
Om nu klimatanpassningar anses vara nödvändiga, måste de självklart skattefinansieras. Det kan inte åligga enskilda husägare att lösa ett kollektivt problem. Hur nära måste ett bostadshus ligga för att anses dra nytta av åtgärden? Och hur vet kommunen det innan faran faktiskt uppstått? Hur mycket av Gotland räknas som i farozonen?