Debatten om kornabränningar och yttrandefrihetens gränser är en komplex fråga som nog har diskuterats ur alla tänkbara vinklar de senaste åren. Denna text kommer inte att diskutera själva sakfrågan mer än att konstatera att bara för att något är lagligt så betyder det inte att det är lämpligt.
Utrikesdepartementet och dess chef, utrikesminister Tobias Billström (M), tog den 2 juli avstånd från kornabränningar. Något som fick många starka reaktioner från både ledarsidor och från politiker. Den sverigedemokratiska ordföranden för justitieutskottet Richard Jomshof vill i stället att man ska fortsätta bränna koraner. Båden han och Expressens ledarsida konstaterar att Billström inte ska be om ursäkt eftersom de länder som kritiserar Sverige knappt har någon yttrandefrihet. Visst de har en poäng, de flesta av länderna nästan helt saknar yttrandefrihet eller några andra mänskliga rättigheter för den delen.
Det som man dock missar i ett sådant resonemang är att ett land är inte bara en statsmakt, det är också människor. Det är som att man tror att någon inte kan bli förolämpad bara för att man råkar bo i ett land som saknar yttrandefrihet.
Den svenska regeringen ber inte om ursäkt för att vi har yttrandefrihet och demokrati. Regeringen ber om ursäkt till att de miljarder människor vars allra heligaste skrift precis blivit bränd i den svenska huvudstaden. Något som är helt lagligt, men som fortfarande kan vara förkastligt.
Såklart så finns det en tydlig utrikes- och säkerhetspolitisk fråga som hänger över hela denna debatt. Nato-medlemskapet. Det hade varit jättetrevligt att kunna ha en djup och ideologisk debatt om var yttrandefrihetens gränser går och hur lagstiftning samspelar med religion. Nu har visserligen inte den debatten vi har sett inte heller varit på den nivån, men oavsett så är inte detta rätt läge för det.
Hanteringen av Turkiets krav på Sverige under vår ansökningsprocess kan ifrågasättas både innan och efter maktskiftet i höstas. Som minst borde alla kunna komma överens om att det inte har varit framgångsrikt. Vartefter processen blir mer och mer utdragen så borde även en sverigedemokrat kunna förstå att håna och förolämpa det landet som just nu står mellan Sverige Nato-medlemskap inte är rätt väg framåt.
Att sitta vid makten, oavsett om det är som ett stödparti eller som regeringsparti, innebär att man måste ta ansvar för mer än bara sitt eget parti. Man måste ta ansvar för Sverige. Ibland innebär det att man får svälja saker man inte håller med om eller lägga band på sina utspel. Denna återhållsamhet verkar inte finnas hos sverigedemokratiska företrädare.
Hela denna saga gör det tydligt att för Sverigedemokraterna är det viktigaste att deras så kallade kulturkrig får fortsätta. Att de for fortsätta splittra och söndra det svenska samhället. För Jomshof och SD är det till och med viktigare än att Sverige kan trygga sin säkerhet genom att gå med i Nato.