Jag tillhör dem som har tvingats börja säga ”förlåt” allt oftare. Men det menar jag inte att jag blivit drumligare med åren, även om det kanske finns dem som anser det. Jag säger inte förlåt för att be om ursäkt, utan för att be någon upprepa vad jag misslyckats med att uppfatta. Och förlåt låter ju trevligare än VA! Även om jag föralldel säger det också. Och ganska ofta.
Hörseltester har nu bekräftat att jag är berättigad till hörapparat. Det varierar från region till region hur dåligt man måste höra för att bli utrustad med sådant. På Gotland har jag ett öra som motiverar hörapparat. I Stockholm hade båda öronen gjort mig kvalificerad.
Så nu har jag fått brev från Hörselvården, med information om förutsättningarna för vårdgarantin.
Den garantin finns inte på Gotland.
Kön är lite mer än tre månader lång. En liten, liten aning längre. 19 månader längre:
”I dagsläget är väntetiderna cirka 22 månader.”
Själv känner jag mig inte så värst drabbad av detta. Än är jag inte helt övertygad om att jag faktiskt vill ha en hörapparat. Mojängerna hjälpte verkligen min tinnitusdrabbade far, men min hörsel är fortfarande betydligt bättre än den han drogs med. En väntetid på 22 månader kan kanske bli ganska lagom för att jag ska vänja mig vid tanken på att hörapparat skulle förbättra även mitt liv.
Men för dem som upplever större problem än jag att kommunicera med omvärlden kan ju tanken på att vänta i 22 månader vara svåruthärdlig. Och väntan kan ju bli ännu längre om den orimligt långa kötiden växer än mer. Och det kan ju verkligen inte uteslutas.
Det finns för all del sätt att slippa vänta så länge. Hörselvården på Gotland var vänlig nog att upplysa om ett av dessa sätt i brevet jag fick:
”Då du kommer att få vänta mer än 90 dagar för besök till Hörselvården på Gotland kan du istället åberopa vårdgarantin för rehabilitering i Stockholm.”
Då blir man förstås utsparkad från den gotländska kön, men det kan ju vara lika bra. Det innebär ju dock att man kommer att tvingas åka fram och tillbaka till fastlandet för sin hörsels skull och det kan ju vara tämligen bökigt. Och kostnadsdrivande och tidsödande. Men man måste kanske öda lite tid för att vinna upp till 22 månader i väntetid.
För den som är beredd att betala själv finns det andra vägar där man slipper både Region Gotlands kö och resorna till huvudstaden. I juni skrev Helagotland om hur Synsam i Visby börjat med hörselvård. Audionomen Johanna Söderhäll sade till Helagotland:
– Vår målsättning är ett smidigt alternativ till Region Gotland och trycket som finns här. Vår erfarenhet är att vård utan remisskrav värdesätts framför långa väntetider. Vi vill kunna erbjuda hjälp snabbt.
I december meddelande Hörselkompetens att företaget skulle öppna en mottagning i Visby i januari. Så nu finns det åtminstone två självfinansierade alternativ till köandet. På 1177 skriver man upplysningsvis:
”Vårdgarantin gäller inte om du väljer att söka vård hos en privat vårdgivare som inte finansieras med skattemedel eller som saknar avtal med en region.”
Hörselskadades Riksförbund skriver på sin hemsida:
”De långa köerna beror i huvudsak på att hörselvården är underbemannad i många regioner. En av fem vuxna har en hörselnedsättning och allt fler söker hörselvård. Det råder brist på audionomer, men i många regioner finns det inga lediga tjänster, trots långa köer.”
Jag gick in och kollade hemsidan med lediga jobb inom Region Gotland. Väldigt många lediga jobb är det, även inom sjukvården. Men inte en audionom så långt ögat nådde. Ingenting med anknytning till hörselvården överhuvudtaget.
Finns det en cynisk kalkyl här, att man föredrar en lång kö och att gotlänningar ska söka vård i Stockholm eller hos egenfinansierade privata alternativ på ön istället? Finns det inget intresse alls av att åtminstone försöka reducera kötiden? Det finns stor förbättringspotential mellan 22 månader och vårdgarantins 90 dagar.
Regionen skulle förstås kunna teckna avtal med de privata alternativen på ön, så att de blir en del av vårdgarantin. Men det finns det kanske inte heller något intresse av, inom Region Gotland?