I en insändare, publicerad i GT den 10 mars, går ett antal lokala industriarbetsgivare till attack mot fackförbundet IF Metalls styrelse på Gotland. Detta efter att fackstyrelsen i ett par insändare beskrivit hur man som fackförbund upplever de krav som industrins centrala arbetsgivarorganisationer har ställt i årets avtalsrörelse. De lokala arbetsgivarna känner sig utpekade som skurkar då de läst vilka hot som IF Metall anser att deras medlemmar står inför.
I sin insändare beskriver de gotländska företagarna att Styrelsen IF Metall Gotland i ett högt och hotfullt tonläge har beskrivit hur arbetsgivarna i den kommande avtalsrörelsen kommer att kräva stora försämringar för de anställda. Något de gotländska företagarna tycker är orättvist.
Det jag då börjar fundera på är om det är sant. Har verkligen arbetsgivarna avtalskrav som innebär stora försämringar för de anställda, eller pekar IF Metall Gotland ut arbetsgivarna som bovar utan att ha på fötterna? För att reda ut det tittar jag in på Teknikarbetsgivarnas, TA, hemsida där man kan läsa om de krav som organisationen har ställt till sina motparter. Orsaken till att jag väljer just TA är att det är den absolut största arbetsgivarorganisationen som IF Metall förhandlar med och TA brukar gå först för att bana väg för de andra arbetsgivarorganisationerna. Det brukar också vara just avtalet mellan IF Metall och TA som sätter det berömda märket för hela avtalsrörelsen.
I de krav som TA lagt inför avtalsförhandlingarna kan man läsa att de vill ha en löneökningstakt som inte överstiger 1,4 procent, vilket motsvarar 350 kronor på en månadslön på 25 000 kronor. (Riksbankens inflationsmål är 2,0 % vilket i praktiken innebär att den löneökning som TA går ut med kan ses som en reallönesänkning)
Dessutom vill TA att lönepotten beräknas lokalt utifrån det enskilda företagets förutsättningar. Fördelningen av potten ska också ske lokalt samt att det inte ska finnas någon individgaranti. TA vill inte heller att det ska ske någon löneöversyn innan fördelningen av löneutrymmet. Det är genom löneöversyn som eventuellt felsatta löner kan uppmärksammas och rättas till. Om dessa krav går igenom innebär det att ingen av de arbetare som berörs av avtalet är garanterade någon som helst löneökning.
Arbetsmiljöarbetet har lyfts den senaste tiden, mycket på grund av att media börjar uppmärksamma det stora antalet arbetare som förolyckas på arbetet. Även här vill TA göra förändringar i avtalet genom att fördubbla antalet övertidstimmar som en anställd får jobba per månad. Från 50 timmar till 100. Hur det minskar riskerna för arbetsolyckor kan man fundera på. TA vill även utöka antalet övertidstimmar per år.
I Teknikavtalet finns en så kallad korridor som låter arbetsgivaren förlänga ordinarie arbetstid med 40 minuter per dag under en period utan att betala övertidsersättning. Den vill arbetsgivaren förändra till sju timmar på en tvåveckorsperiod, vilket skulle ge dem rätt att förlänga ordinarie arbetstid med ett helt nytt lördagspass på sju timmar varannan vecka utan att betala övertidsersättning.
TA vill också utöka den perioden som huvudsemestern kan förläggas från dagens första juni till sista augusti till att gälla från första maj till sista september. En förändring som är möjlig, om parterna kommer överens, då semesterlagen är semidispositiv, det vill säga att den i vissa delar kan ändras genom kollektivavtal.
Efter denna kontroll kan jag nog se att de farhågor som IF Metalls lokala styrelse har är befogade. Om TA får bestämma skulle fackförbundets medlemmar riskera låga löneökningar som kan ätas upp av inflationen och som inte ens är garanterade. Medlemmarna kan bli tvingade att jobba dubbelt så mycket övertid per kalendermånad och även tvingas att arbeta extra lördagar utan övertidsersättning. Att IF Metall genom insändare informerar sina medlemmar och övriga läsare om de krav som arbetsgivarna, genom sina centrala organisationer, har ställt är bara sunt. Om de lokala företagarna bara haft lite kunskaper om hur avtalsrörelser går till borde de också förstå att inte rikta sin ilska mot fackförbundet. De bör istället rikta sin ilska mot sina centrala företrädare som ställt avtalskrav som knappast underlättar för gotländska arbetsgivare att erbjuda villkor som lockar till sig arbetskraft. Eller så kan de helt enkelt sätta sig med sina anställda och de lokala fackliga företrädarna och förklara att oavsett vad de centrala parterna kommer överens om ska de villkor som råder på deras arbetsplatser vara betydligt bättre.