”Alice har attackerat vår medarbetare”, sade Joakim Höjer, pressekreterare för Vänsterpartiet i Bryssel (Aftonbladet 21/5).
Det visade sig snart att förloppet inte var som det först beskrevs. Teodorescu Måwe hävdade hela tiden att det var hon som blivit attackerad av tjänstemannen. Redan dagen efter kunde parlamentets tjänstemän, efter att ha granskat övervakningsfilmerna, konstatera att Teodorescu Måwe hade rätt.
”Den första bedömningen av händelsen bekräftar parlamentarikerns version”, sade EU-parlamentets presstalesperson Delphine Colard till Aftonbladet (21/5). Samma dag rapporterade Euractiv att dess källor med god insyn berättat att bråket uppstod när en vänsterpartistisk tjänsteman med härkomst i Mellanöstern följde efter Teodorescu Måwe i parlamentet.
V hävdade då att parlamentets tjänstemän var partiska och krävde att få se filmen. Parlamentets säkerhetsavdelning hörsammade Vänsterpartiets krav och bjöd in båda partierna att granska materialet.
Men bara Teodorescu Måwe dök upp. ”Filmen bekräftade min minnesbild av vad som hänt, det vill säga att det var jag som blev attackerad och inte tvärtom”, skriver hon på X efter visningen.
V skyllde sin frånvaro på kort framförhållning och fortsätter att anklaga EU-parlamentet för bristande rättssäkerhet. ”Det är rättsosäkert att de två inblandade i denna händelse fortsätter att behandlas så olika av EU-parlamentet”, skrev Vänsterpartiets kanslichef Marie Antmann i ett sms till Dagens Nyheter.
Det är anmärkningsvärt att se hur Vänsterpartiet misstror en offentlig instans. Det är trots allt samma parti som i vanliga fall vill att vi ska lita blint på offentliga institutioner. Som betraktar staten som en moralisk överdomare, och vars lösning på nästan varje samhällsproblem är att det offentliga ska få mer makt. Men när det är vänstern själv som kontrolleras, då är det plötsligt partiskhet och rättsosäkerhet.
Likadant var det med kritiken mot regeringens förslag om myndigheters informationsplikt. I vanliga fall hyllar vänstern samordning mellan myndigheter. När det gäller svenska medborgare är det rättssäkert och effektivt.
Handlar det däremot om att informera om personer som vistas olagligt i Sverige är det plötsligt angiverilagar och början på ett kontrollsamhälle.
Det här blottar något mer än bara logisk inkonsekvens – det visar att Vänsterns tilltro till överheten är villkorad. Man kan inte hylla myndigheter som opartiska och ofelbara när de drabbar andra, och sedan kalla dem partiska så fort blicken vänds mot en själv. Den som kräver lydnad av andra måste också själv kunna lyda.