Det har varit många rubriker om Hooja den senaste tiden. Ni vet, gruppen som iförda skidmasker och med glimten i ögat spelar trall- och dansvänliga, lätt lokalpatriotiska låtar om Norrland. Det ska dock medges att dansen detta inbjuder till kräver både friska knän och en stor portion självdistans.
Först var det ju det här med skidmaskerna. I det offentliga döljer grabbarna ansiktena och använder sina artistnamn. De har också bett omvärlden att respektera deras önskan att få vara anonyma. Det har förvisso inte varit någon direkt statshemlighet vilka de var, de har trots allt förlagt musikskapandet i ett gemensamt aktiebolag, bara en önskan om att få ha kvar sitt privatliv.
Det är inget ovanligt. Även förortsrapparen 1.Cuz bär mask i uttalat syfte att få vara ostörd som privatperson. Tidningen Aftonbladet hade emellertid svårt att förhålla sig till Hoojas önskan att få vara i fred, och publicerade namnen på duon. Förklaringarna till publiceringen har ändrats i takt med att kritiken vuxit. Från början hette det att Hooja var ”makthavare”. Nu menar Aftonbladets ledarsida att Tidöavtalet motiverar att tidningen publicerade namnen på musikduon.
Det är givetvis helt rätt att tidningar inte ska spela med i allsköns charader, men när Aftonbladets granskning av Hoojas vandel inte visade några oriktigheter kunde det ha stannat där. Det var inte nödvändigt att publicera namnen.
Sedan var det det här med glimten i ögat. Författaren Po Tidholm har trots uppväxten i den södra halvan av Sverige mutat in titeln som stor uttolkare av Norrland. I alla fall i de tongivande kretsarna. Tidholm menar att Hooja ”har ett ansvar att nyansera bilden av den norrländske mannen”.
Det torde vara ganska få som håller med Tidholm om att Hooja bär på några större dokumentära inslag. Och om så verkligen är fallet, varför ställer Aftonbladet och Tidholm inte samma krav på rapparna Yasin eller nyss nämnde 1.Cuz? För alla med utländsk härkomst är väl inte brottsromantiserande fängelsekunder? Och är det Armand Krajnc eller Johan Glans som utgör den ”skånske mannen”? Kenny Bräck eller Bengt Alsterlind? Andreas Norlén eller Joakim Lundell? Enskilda från en viss plats är faktiskt inte representanter för alla därifrån.
”Om det här blir den dominerande manliga identiteten i Norrbotten, hur är man då hbtq-person eller en person från en annan kultur i den kontexten? Eller hur är man kvinna i förhållande till det här”, undrar Tidholm. Precis som att alla män i Norrbotten är en komisk nidbild med oförmåga att respektera andra människor, och både hbtq-personer och kvinnor är två homogena grupper som älskar fruktdrinkar, hatar självdistans och inte kan backa med släp.
Det här kravet på allas likformighet, den stenhårda Stockholmsnormen och att inget får vara kul är ett problem. När du inte låter och beter dig som stockholmare ses du först som ett lite putslustigt, exotiskt inslag. Men så fort du försöker berätta om din verklighet på ditt sätt ska du tydligen hålla tyst. Såvida du inte är gangsterrappare.