Pulsen gick upp direkt efter att ha läst första meningen i David Lindvalls ledartext på Gotlands Folkblad i går morse. Det var kanske tur för då var jag redan i rätt stämning när jag fick länkat till min Facebook-sida Åsa Linderborgs, Aftonbladet Kultur, alster på samma tema, med rubriken ”Vem är dummast?”.
Rubriken kunde ha varit träffsäker om den menat den skuldpingis som nu pågår gällande vem som är mest skyldig till Sverigedemokraternas framgång. Men när halva analysen saknas blir rubriken mest en variant på ”Den som sa det, han var det”.
Åsa Linderborg riktar i och för sig kritiken mot Socialdemokraterna som hon anser vänt helt om och assimilerat sig med ”högern”. Högern som numera alltså består av alla partier höger om Vänsterpartiet.
Men hennes resonemang går också ut på att denna så kallade höger inte bryr som antirasism eftersom de är lite bruna i kanten själva. Samma analys gör David Lindvall som konstaterar: ” För det första måste den svenska högern vässa sin antirasism. Högerns antirasism har hittills präglats av att relativisera rasister med att vänsterextremister minsann också är dåliga”.
Verkligen? Jag skulle ge David Lindvall rådet att läsa på lite till och då inte enbart rödmärkta skrifter och skribenter. Då skulle han upptäcka att det han efterlyser redan finns. Men problemet är ju inte att det saknas liberala eller konservativa antirasister, problemet för David Lindvall, Åsa Linderborg och andra är att man har ett annat sätt att bedriva antirasism än gap-och-skrik-vänstern.
Problemet för så många vänsterdebattörer är att liberaler håller demokratin högst. Att vi anser att demokratin tål att utmanas, den håller, och alla alternativ till att låta den utmanas hittills inte har fungerat.
Jag skulle också rekommendera David Lindvall att studera den sida han skriver på och jämföra med denna och se hur mycket antirasistisk kamp han hittar i respektive spalter. Dessutom glömmer han helt att SD är andra största parti inom LO-kollektivet när han påpekar att ”missnöjesröster väller från Alliansen till SD”. Hade han kollat hade han också sett att det parti som läcker allra minst till SD är Centerpartiet.
Det ansvar han lägger på Socialdemokraterna för SD:s framgångar är att man pratat siffror och inte visioner. Detta alltså om ett parti som gick till val utan någon plan mer än devisen ”Ett bättre Sverige. För alla”.
Vänsteranalysen skyller SD:s framgångar på den politik Alliansen har bedrivit de senaste åtta åren. Samtidigt påpekar samma källor att SD röstar med Alliansen och står för samma politik. SD:s anhängare och SD som parti skulle alltså stödja Alliansen politiskt men bildar ett eget parti för att protestera mot Alliansens politik?
Och till sist, saknas inte en viktig pusselbit i analysen? Till exempel den beskrivning de rödgröna i olika tonarter har målat av Sverige sedan 2006. Ett land i misär där individen helt tappat makten över sitt eget liv eftersom staten med Reinfeldt i spetsen, av oklar anledning, jobbat hårt på att köra landet i diket, trycka ner folket, göra det fattigt och utan arbete. En bild som har satt sig inte minst med benäget stöd av Aftonbladets ledar- och kultursidor, av LO och av ABF.
Kan detta möjligen ha påverkat utvecklingen i någon mån?