I sitt förslag till kongressen ville Socialdemokraternas partistyrelse att partiet skulle arbeta för en sänkning av straffbarhetsåldern från 15 till 14 år. Efter en stundvis hård debatt landade kongressen i en kompromiss som går ut på att partiet tillfälligt vill pröva och utvärdera en sänkt straffbarhetsåldern från 15 till 14 år vid allvarliga brott, men att partiet fortfarande är emot generella sänkningar av straffbarhetsåldern.
Själv tycker jag det är förfärligt när våra högsta politiker vill sätta barn i fängelse.
Svensk kriminalpolitik har i tysthet och utan större debatt förändrats radikalt under 2000-talet. Från att ha varit inriktad på förebyggande åtgärder för att förhindra brott och rehabilitering för att minska risken för återfall i brott, är det numera hårdare tag och längre straff som hörs i den politiska debatten. Detta trots att det går tvärtemot den forskning som finns.
I mitten av mars i år publicerade Expressen tre välskrivna artiklar av Per Wirtén om svensk kriminalpolitik.
Han beskriver ett Sverige där det fram till 1966 inte diskuterades kriminalpolitik. Där debatten startade för att dåtidens straffsystem inte fungerade. Orsaken var bland annat att våldsbrotten ökat sen krigen och återfallen i brottslighet var hög, men till skillnad från i dag tog den tidens debatt en humanare väg.
Där och då debatterades hur man kunde vända en brottslig bana till en laglig bana? Vad man behövde göra för att en kriminell skulle sluta med brottsligheten och bli en god samhällsmedborgare och skattebetalare. Eller hur man kunde bygga ett samhälle där så få brott som möjligt begås.
De förstod vilket slöseri på människor, och resurser, den tidens straffsystem var.
Jag kan ju bara hålla med. Varje fängelsestraff som utdöms är såväl ett mänskligt som ekonomiskt resursslöseri. I dag beräknar Kriminalvården att kostnaden för att sitta i fängelse är ungefär 3 800 kronor per person och dygn. En person som sitter av tio år kostar därmed samhället 14 miljoner kronor.
Från 1966 och framåt lades kriminalpolitiken om. Man ville bromsa brottsutvecklingen genom kunskapsbaserade åtgärder som exempelvis behandlingsprogram och alternativa påföljder utan inlåsning.
Och det fungerade, även om åtgärderna inte gav resultat direkt.
I början av 1990-talet fick synen på hårdare straff och mindre ”daltande” fäste i samhällsdebatten. Och sen 2000-talets början är det den ledande synen på kriminalpolitik.
Trots att fakta ger ”daltarna” rätt.
Brottsligheten har i de absolut flesta fallen minskat sen den humanare kriminalpolitiken fick genomslag. De undantag som finns kan härledas till lagändringar och nya ageranden av polisen, exempelvis narkotikabrott och sexualbrott.
Vi går i dag mycket säkrare på landets gator och torg än förr, även om det inte låter så när vi lyssnar på våra politiker. Den gängrelaterade brottsligheten har visserligen ökat och allt yngre begår allt allvarligare brott, men generellt har brottsligheten minskat med den human kriminalpolitiken.
Det vi i dag ser är en avhumanisering av brottslingar generellt i hela samhället. Vi ser det genom Dumpen, genom sociala medier där misstänkta hängs ut innan de är dömda och genom debatten om allt hårdare tag och längre straff.
Vi ser hur man bland annat i brottsoffrets namn vill ha en kriminalpolitik som bygger på öga för öga, tand för tand, i stället för den humanare väg som forskningen visar är den bästa.
Jag förstår visserligen den omsorg som visas brottsoffren, men det bästa brottet är väl ändå det som inte begås, för då är det inte heller någon som drabbas eller behöver hämnas.
Nej, i viktiga frågor är det alltid bäst att ha på fötterna i form av fakta. När känslorna får ta över blir det ofta fel.
Och jag tycker att man går över en human gräns när man numera inte nöjer sig med att döma vuxna till allt längre fängelsestraff utan även vill fängsla barn.