Sexualbrott väcker så gott som alltid ilska och avsky. När någon som misstänkts för sexuella övergrepp frias leder det ofta till kritik. Oavsett om det rör sig om en nedlagd förundersökning eller en friande dom i domstol. Vi har sett det förut och kommer att få se det framöver, då just sexualbrott väcker känslor samtidigt som de är bland de svåraste brotten att bevisa.
Tillkomsten av samtyckeslagen har ökat möjligheterna till fällande dom.
Jag tycker att lagen är bra då den lagt ett stort ansvar på parterna att vara lyhörda för andras vilja, vilket skiljer sig mot lagens tidigare skrivning då ansvaret att säga nej på ett tydligt sätt var i det närmaste allena rådande.
Samtyckeslagen har varit bra och tillsammans med skolans ”Stopp min kropp” och de diskussioner Metoo gav upphov till har vi i dag ett bättre läge för att hindra sexuella övergrepp där ett samtycke är tydligt.
Men hur fungerar lagen i en kontext där samtycke till viss del redan getts. Jag tänker på läkarundersökningar och olika former av intimhygien.
Det kan vara sjukvårdsbesök där underliv ska undersökas eller intimhygien inom omsorgen. Det behöver inte ens vara något som händer i en situation då man ska vara helt eller delvis naken utan kan även röra sig om en ovälkommen beröring när någon med vårdbehov behöver förflytta sig.
Jag som är patient eller har ett vårdbehov kan ju uppleva att jag blivit utsatt för ett övergrepp.
Jag kan känna mig kränkt av den behandling jag fått utstå, och den känslan ska vi ta på allvar. Den känslan är aldrig fel.
Men hur vet man att det är med flit? Och hur ska rättsväsendet klara av att bevisa att ett brott har begåtts. Här måste vi skilja på de lagar som gäller allmänt och de som rör arbetsplatsen och anställningen.
Något som den utredning Region Gotland håller på med visar rätt tydligt.
Vi har genom åren sett hur personer med ett olämpligt intresse för barn sökt sig till verksamheter med barn. I de verksamheterna har det gjorts många olika åtgärder för att skydda barnen och i dag är det sällan vi hör talas om barn som utsatts för sexuella övergrepp inom barnomsorgen eller andra organiserade barnaktiviteter.
Däremot saknar jag ett liknande arbete inom de olika omsorgsverksamheterna. Här finns ett arbete att göra för att skydda våra äldre och andra med stort behov av omsorg.
Nationellt har vi sett hur omsorgen får större och större rekryteringsproblem. Kommer du från något av landets alla omvårdnadsutbildningar bör du ha en bra grund att stå på. Men även de som har en utbildning behöver handledning i början av sitt yrkesliv inom omsorgen. Få möjlighet att gå bredvid en erfaren kollega innan de släpps helt fria. Om du då inte har någon omvårdnadsutbildning är behoven av handledning ännu större.
Men det här är delar som det tullas på då de går ut över en i många delar underbemannad bransch. Kollegorna hinner inte med och den nyas arbetsinsats behövs direkt för att täcka för de lediga tjänsterna som inte tillsatts eller sjuka arbetskamrater.
Det här innebär att de nya kan begå misstag som de annars inte hade begått. Det kan också innebära att personer som inte borde jobba med omsorg upptäcks mycket senare än de annars hade kunnat göra.
Sen finns det inga garantier för att fel personer ändå anställs, men med fler kollegor ökar möjligheterna till upptäckt.
Kommuner runt om i landet har ett jobb att göra. Bättre utbildad personal och fler anställda som kan ha koll på och hjälpa varandra är två bra åtgärder.
Men så länge omsorgen runt om i landet, som på Gotland, dras med en allt tuffare ekonomisk verklighet riskerar vi att få höra om fler övergrepp.
Och med en regering som inte prioriterar välfärden ser det ännu mörkare ut.