Varför är lönerna på ön så låga, undrar en nyinflyttad gotlänning i ett brev till Region Gotland.
Region Gotlands medborgare har lägre snittinkomst än någon annan region. Det beror på ett förhållandevis lågt löneläge, men också på att Gotland har en hög andel av befolkningen som är över 65 år.
Men hur korrekt det är att säga att lönerna på Gotland är låga beror i hög grad på vem man jämför sig med och hur.
Jämför man exempelvis med Stockholm, så ter sig löneskillnaderna jämfört med övriga landet faktiskt som relativt små i många yrken, som lärare eller sjuksköterskor. Om huvudstaden attraherar dessa yrkeskategorier så beror det, med tanke bland annat på bostadspriser, sannolikt inte på en drift att maximera sin disponibla inkomst och levnadsstandard.
För Gotland är situationen ändå något annorlunda jämfört med andra landsändar. Löneläget skulle kunna beskrivas som landsort, medan bostadsmarknaden och många delar av utbudet av tjänster och varor präglas av relativt höga prisnivåer. Storstadspriser och småstadslöner. Det är ingen helt lyckad kombination och att Gotland trots det attraherar många nya invånare vittnar om hur eftertraktat Gotland är.
Men jag undrar hur hållbart det är i längden. Exempelvis Region Gotland står inför omfattande pensionsavgångar som kommer att ställa höga krav på nyrekryteringen. Det kan innebära en kulturrevolution för Gotlands arbetsmarknad och en långsam justering – uppåt – av det generella löneläget.
Vi befinner oss nu i början av en lågkonjunktur som ofrånkomligen kommer att påverka även arbetsmarknaden. Men när konjunkturen vänder upp igen så tror jag att det lika ofrånkomligen kommer att påverka Gotlands arbetsmarknad så att löneläget förbättras i relation till övriga riket.
Om det inte sker, kommer det att leda till problem.
Brevskrivaren anmärker också på några andra förutsättningar, bland annat på tillgängligheten i tandvården.
Det har tydligen inte blivit bättre sedan jag flyttade till ön för sexton år sedan.
Som nyinflyttad lyckades jag bita av en tand. Det visade sig för mig oväntat svårt att hitta någon som var beredd att göra någonting åt det. Så här många år senare minns jag inte hur många samtal jag ringde innan jag hittade någon som var beredd att åta sig jobbet, men jag och min tand tyckte att det var alldeles för många. Det slutade hos folktandvården i Roma, som fortfarande är min tandläkare.