Varje person som släpper en trygg anställning för att i stället förverkliga sina drömmar om att starta företag tar stora risker. I bästa fall lyckas det: Den enskilde får se sin verksamhet växa, kan anställa och tjäna pengar samtidigt som samhället får ta del av det värde som skapas. I sämre fall hittar inte verksamheten sin målgrupp och företagarens besparingar och satsningar går upp i rök. Det är sorgligt, men ofrånkomligt i en risktagande aktivitet. Vad värre är att samhället självt, den part som i lika hög grad vinner på en flora av företagare och entreprenörskap, ibland i sin iver att reglera och kontrollera skadeskjuter själva företaget.
Från politiskt håll går det inte att hindra att vissa idéer inte håller i verkligheten. Men det ska alltid vara eftersträvansvärt att lagstiftningen är förutsägbar och de rättstillämpande aktörerna konsekventa och rättvisa. En illa dold hemlighet är att staten ofta misslyckas med det senare. Energispecialisten Kent Östergård är en i raden av egenföretagare som blivit fråntagen sin försörjning utan vare sig rimlig tolkning av regler eller möjligheter att överklaga.
Efter tio år som certifierad energiexpert hindrades Kent Östergård från att förnya sin licens av RISE, det statliga forskningsinstitutet som ansvarar för att licensera energiexperter. Beslutet – i sig baserat på mycket tunna argument – innebar i praktiken ett yrkesförbud för Kent. Eftersom energiexperter behöver vara certifierade enligt Boverkets föreskrifter blev beslutet också en spik i kistan för Kents företag.
Än mer hopplös blev situationen när Kent nekades möjlighet att överklaga beslutet, givet en lucka i förvaltningslagen som säger att statligt beslutsfattande som har lämnats över till bolag inte får överklagas om det inte finns särskilt lagstöd. Med hjälp av stiftelsen Centrum för rättvisa har Kent Östergård överklagat ändå, med argumentet att den rätt till domstolsprövning som EU-rätten och Europakonventionen stipulerar övertrumfar luckan i svensk förvaltningslag. Efter flera års processande har Kammarrätten i Jönköping nu avgjort till RISE:s fördel, ett beslut som Kent Östergård hoppas att Högsta förvaltningsdomstolen ska ta upp.
År av tidskrävande processer tar ut sin rätt hos både människor och på sista raden i boksluten. Denna sorts omusikaliska tillämpning hos svenska myndighetsutövare drabbar småföretag oproportionerligt hårt. Den företagare som anser att ett beslut som gått den emot är felaktigt kommer att möta flera hinder: dels kan det finnas formella hinder att överklaga beslutet, dels kan de praktiska hindren vara lika effektiva. Småföretagare har sällan marginaler att anlita advokater, inte minst eftersom förvaltningsprocessen bygger på en huvudregel om att var part får stå sina egna ombudskostnader oavsett utgång i målet.
Detta företagarproblem är lika allvarligt och viktigt som kompetensförsörjning och 3:12-regelverket, men mindre omskrivet. Den nuvarande regeringen har sjösatt ett antal utredningar som i bästa fall kan innebära att rätten till rättvis rättegång införs i grundlagen, att näringsfriheten stärkts och att enskilda får större möjligheter till att få sina rättegångskostnader ersatta när de vinner mot staten i förvaltningsdomstol.
Men innan så har skett måste regeringen påminnas om att det finns ett stort och sorgligt mörkertal bakom de få fall som når medierna och Högsta förvaltningsdomstolen. Hur kunniga, framgångsrika eller modiga Sveriges småföretagare än är, kommer den stora majoriteten som drabbas av inskränkningar och felaktiga beslut aldrig att ha möjlighet att ta striden i domstol.