Sabotaget av den gotländska ytvattentäkten i mars väckte stor uppmärksamhet såväl nationellt som internationellt (BBC 3/3). Förundersökningen har nyligen lagts ned eftersom Polisen saknar klarhet i vem som genomfört det misstänkta sabotaget (GA 14/4).
Lyckligtvis ledde just denna incident på Gotland inte till att vattnet blev otjänligt, men nyligen har invånare i Leksand och Bollnäs tvingats koka dricksvattnet efter misstänkta sabotage (Aftonbladet 13/10-24).
Är vattnet förorenat med bakterier, virus eller parasiter räcker det att koka vattnet enligt Livsmedelsverket föreskrifter, handlar det om farliga kemikalier i vattnet blir det däremot mer komplicerat och åtgärder beror på vilket kemiskt ämne som använts.
Vi har drygt 1 500 vattenverk runt om i landet där dricksvatten produceras samt cirka 1 000 vattentorn. Eftersom de ofta ligger belägna på ensliga ställen är de sårbara för intrång och inte alltid lätta att skydda. Och de är bara en liten del av hela vattennätsinfrastrukturen.
Vatten är en livsnödvändighet och vår sårbarhet inför sabotage är skrämmande. År 2006 utfördes ett sabotage var femte dag i hela landet (Bygga Hus 2/12-24). I dag saknas en sammanställd statistik, men bara i Västsverige och Halland räknas nu ett sabotageförsök var femte dag.
Det saknas alltså en helhetsbild av hur många incidenter som skett i hela landet och ingen enskild myndighet har ansvar för vattenfrågan enligt branschorganisationen Svenskt Vatten (SR P4 Gotland 24/3).
Det stämmer att olika myndigheter som Jordbruksverket, Naturvårdsverket, Statens veterinärmedicinska anstalt och Länsstyrelserna är inblandade, huvudansvaret ligger dock hos Livsmedelsverket. Ett uppdrag att sammanställa information om antal incidenter och sabotage samt deras natur torde därmed vara en lågt hängande frukt.
Det saknas förvisso varken tekniska eller organisatoriska utmaningar för att ta sig an hotet mot vår dricksvattenförsörjning. Men alternativet – att vänta med att agera till dess sabotage sker – är alltid sämre. Beredskap handlar om att vara förberedd att möta ett kommande hot.
Eftersom dricksvatten räknas som ett livsmedel är det Livsmedelsverket som ansvarar för att ta fram föreskrifterna om skydd av olika vattenanläggningar (SVT 14/10-24). Riskbedömningen och val av åtgärd görs däremot av de olika kommunala vattenbolagen.
Branschorganisationen Svenskt Vatten har sammanställt råd och riktlinjer med exempel på tillvägagångssätt och praktiska lösningar för att skydda våra dricksvattensystem mot sabotage.
Här kan troligen kommuner lära av varandra i kampen mot potentiella säkerhetshot och en enhetligare tillämpning av konkreta åtgärder för att nå målet vore välkommen för att säkerställa en hög lägsta nivå. Det handlar om att upptäcka, förhindra eller fördröja obehörigas tillträde till anläggningarna för att minimera risken för skador och upprätthålla driften.
Sabotage av kritisk infrastruktur är ett reellt säkerhetshot som behöver tas på allvar. Den dagen intrånget i vattentornet handlar om att sprida farliga eller livshotande substanser i dricksvattnet behöver vi ha beredskap att avvärja hotet innan det de facto tar liv.
En bra början är att skaffa kunskap om helhetsbilden, att identifiera brister i resurser och samordning och att se över vilka råd och riktlinjer som behöver bli tvingande åtgärder. Det spända säkerhetsläget och hotet från Öst kräver att vi agerar nu.