Tiden är ingen ost. Men den verkar ha mognat. Det som inte ansågs vara en bra idé 2010 verkar nu vara det strategiskt rätta.
Regionstyrelsen på Gotland har just beslutat att ge regiondirektören Stefan Hollmark i uppdrag att ta reda på vad regionens ägande i Geab är värt. När värderingen klarnat har han också mandat att inleda förhandlingar om den tänkta försäljningen av Region Gotlands aktieinnehav i Gotlands Energi AB.
En blick i backspegeln är alltid intressant för att få syn på vägen.
De folkpartister som lyfte frågan om försäljning av energibolagsaktierna för femton år sedan ansåg att behovet av ett nytt badhus var akut. De ville skyndsamt få igång projektering för bygget av ett nytt Solbergabad. Resten är väl historia. Orden akut och skyndsamt har en alldeles egen innebörd i de regionala kvarnarna. Men 2010 ansåg de folkpartister som ännu inte bytt namn till liberaler att aktierna hade ett uppskattat värde på mellan 200 och 250 miljoner kronor. Om regionen sålde 80 procent skulle det motsvara mellan 160 och 200 miljoner kronor. Ett nytt badhus på den tiden skulle kosta cirka 150 miljoner kronor, sades det.
Ännu vet vi inte slutnotan för det Solbergabadbygge som inte tornat upp sig än, utan mer syns som en urholkad djupdykning i marken intill det gamla badhuset. Men pengarna lär rulla. Både in i nya badhuset och in i det gamla, där det finns långt gångna planer på ett kulturhus. Det talas om mellan 70 och 80 miljoner kronor innan den förvandlingen är klar.
Att sälja eller inte sälja aktierna i Geab? Vilka för- och nackdelar finns i fortsatt ägande? Den utredning som regionstyrelsens ledamöter hade på bordet inför sitt beslut om vägen framåt visade på ”övervägande positiva effekter för Regionen vid en eventuell försäljning”.
De senaste tre åren har det varit noll kronor i utdelning för regionen för det 25-procentiga ägandet i Geab. Gäsp. Inte heller framöver förväntar sig regionen någon återbäring på sitt ägande.
Förutom den uppenbara vinsten med en tänkt försäljning; att det klirrar till ett ögonblick i botten på regionens ekande kassakista, så kan försäljningen förhindra framtida ägarutgifter för regionen. Farhågorna om stora framtida utgifter kan sammanfattas i en enda mening, bland de intervjuer som konsultföretaget PwC gjort åt regionen: ”Elnätet kommer kräva stora investeringar, finns därför en stor poäng i att sälja.” Det var en teknisk direktör som sade det.
Rädslan att behöva hosta upp pengar som inte finns för att ägarstötta ett elnät som historiskt sett har varit underinvesterat är en drivkraft för politikerna att sälja nu. En annan lika stark motor, antar jag, är ett hägrande val då det skulle se snyggare ut för majoriteten om inte alla siffror i bokslutet för 2025 lyser illande röda. Om friska pengar in sedan används till att betala av regionens låneskuld, eller bränner i fickan och förvandlas till en ishall - det är skrivet i stjärnorna.
Det är allt eller inget som gäller. Sälja eller behålla. Förslaget från 2010 att sälja en del av aktierna i Geab är överspelat. Hur Stefan Hollmarks förhandlingsposition ser ut har det inte hörts ett knyst om. Storägaren Vattenfall, som äger de övriga 75 procenten av Geab har första tjing att få köpa. När det bara finns en tänkbar köpare i utgångsläget kanske det är svårt att få så bra betalt som det skulle behövas i regionens ekonomiska sits. Å alla gotländska skattebetalares vägnar hoppas jag innerligt att den som sitter vid förhandlingsbordet för statliga ägarbolagets sida inte lurar skjortan av Hollmark.