Ledare: Det nya arbetslivet kräver en ny beskattning

Lockropen skallar. ”Kom och bo här! I vår kommun finns livskvalitet, ren luft, spännande arbetstillfällen och en sund balans mellan jobb och fritid.” Otaliga är de svenska kommuner som kommunicerar detta och förväntar sig att just deras hemvändare, jämte nyfikna potentiella inflyttare, ska lyssna. Men i ett land utan nämnvärd invandring och ett illavarslande lågt barnalstrande är sådana insatser en del av ett nollsummespel. Resultatet blir i somliga fall bara förvirrat: fjällrännare som doppar tårna i en glesbygdskommun ett par månader om året, fly in-, fly out-ingenjörer i lappmarken, skilsmässor och sjukliga föräldrar som medför dubbla bosättningar och ett evigt tågåkande. 

Vad staten, regioner och kommuner i stället behöver fundera på är vad som egentligen gör att en människa eller ett företag vill etablera sig på en plats, stanna och dela med sig av sin kraft, risktagande och spenderande. Och hur detta kan möjliggöras och kultiveras oavsett om det rör sig om många eller få, eller ökar eller minskar i antal. 

Denna fråga skulle bättre besvaras om systemet för skatter och kompensation anpassades till att bättre stödja de lokalsamhällen som bidrar till landets produktivitetsutveckling. Mindre fokus behöver läggas på var arbetskraften är bokföringsmässigt skriven och med mer fokus på var värde skapas. Nyligen släpptes rapporten ”Sveriges regionala dynamik. Historiska trender och framtidens utmaningar” från Studieförbundet näringsliv och samhälle (SNS) som satte fingret på just denna problematik. 

Forskningsrapporten uppmärksammade vad somliga redan anat: att de regionala ekonomiska skillnaderna i Sverige är stora, större än på nästan 100 år. Nytt i sammanhanget är att Stockholmsregionens dominans tycks ha mattats av sedan år 2015, vilket kan antas bero på breddade möjligheter till distansarbete och den ökade betydelsen av viktiga naturresurser och tillgång till el. I samband härmed har exempelvis Norrbottensregionen börjat agera draglok för landets tillväxt. 
Huruvida norrlandskustens era kommer att återgå till en parentes i svensk ekonomisk historia vid en avstannad grön omställning, eller om Northvolts konkurs bara kommer att utgöra ett irriterande farthinder på resan mot en ny guldålder, är än så länge en öppen fråga. 

Vad som däremot är sant är att den svenska regionalpolitikens utformning blivit passé. 
Det är naturligt att ekonomiska skillnader mellan olika platser uppstår. Somliga regioner har specifika tillgångar, såsom naturresurser, kompetens och infrastruktur, som över tid kan bli mer eller mindre intressanta. Alltför stora regionala klyftor kan dock leda till samhälleliga utmaningar. Inte minst sett till de senaste årens debatter kring vindkraftsetableringar, sjukhusnedläggningar och behovet av ett nytt kommunalt skatteutjämningssystem visar att en alltför stor obalans mellan var ekonomiskt värde produceras och var befolkningen är bosatt bidrar till demokratiska sårigheter. 

Med det i åtanke är det problematiskt att det svenska skattesystemet vilar på så uråldriga tankar. Först den om bosättning – visst var det något skumt med de där svedjebrukarna som inte var bofasta nog att vilja bidra till landets försvar och bidra med några betydande skatteintäkter. Sedan den om centralisering – där den svenska industripolitiken under efterkrigstiden mötte svårigheter eftersom de som varit bofasta på en plats under en längre tid inte flyttade på sig så lätt. Till Socialdemokraternas förtret fanns helt plötsligt en massa folk med släkt, dialekt, traditioner och kultur som var ovilliga att flytta från Åsele till Årsta. 
Frågan om vilken del av landet som är närande respektive tärande har alltid varit svår att besvara. Idag är den omöjlig. Med ett geografiskt upplöst arbetsliv behöver systemet för skatter och kommunal och regional utjämning följa efter.